Kjell Espmark 

---

Att översätta själen

KJELL ESPMARKS NYA litteraturhistoriska arbete lyfter fram ett viktigt obeaktat sammanhang i poesin från Les fleurs de mal till nu. Det gäller konsten att - med Baudelaires ord - “översätta själen", dvs. ge känsla och tanke sinnlig gestalt; T.S. Eliot sökte fånga samma fenomen i sin ryktbara formel “det objektiva korrelatat". Symbolisten som dubbelexpenerade svårmod och geografi, expressionisten som lät ångesten eller extasen måla sin egen visionära verklighet, surrealisten som ville återge det omedvetnas rörelser i sin dunkelt glimmande bildskrift - alla hör de hemma i denna stora tradition som är fullt levande ännu i den dikt som skrivs idag. Denna huvudlije genom mer än ett sekels poesi följs under närstudium av en rad centrala dikter; kring var och en rekonstrueras det kraftfält där den tagit gestalt.

KJELL ESPMARK

Att översätta själen

En handlinje i modern poesi –

från Baudelaire till surrealismen

Kjell Espmarks nya litteraturhistoriska arbete lyfter fram ett viktigt obekant sammanhang i poesin från Les fleurs du mal till nu. Det gäller konsten att – med Baudelaires ord – "översätta själen", dvs. ge känsla och tanke sinnlig gestalt; T. S. Eliot sökte fånga samma fenomen i sin ryktbara formel "det objektiva korrelatet". Symbolisten som dubbelexponerade svärmod och geografi, expressionisten som lät ångesten eller existens måla sin egen visionära verklighet, surrealisten som lät det omedvetna röra sig i sin dunkelt glimmande budskap – alla hör de nämnda i denna stora tradition som är fullt levande ännu i den dikt som skrivs i dag. Denna huvudlinje genom mer än ett sekels poesi följs under närstudium av en rad centrala dikter; kring var och en rekonstrueras det kraftfält där den tagit gestalt. Efter ett kapitel om "utgångspunkten Baudelaire" följer avsnitt om Verlaine som gav ett börjanmönster för konsten att spegla själen i ett halvt upplöst landskap, Mallarmé som försinligade subtila psykiska skeenden på själva gränsen till intet och Rimbaud som förvandlade bilderna för det inre livet till sensuellt lysande program. Efter kapitel som klargör Laforgues och Maeterlincks roll som förmedlare fångas skilda sidor av 1900-talet i tre avsnitt om Eliots, Trakls och Bretons lyrik. Ett avslutande kapitel ger en bred vy över det nya språkets förnyelser i vår egen tid. I en andra volym som beräknas utkomma om ett år tecknas motsvarande svenska perspektiv. Denna breda undersökning ger en i väsentliga avseenden ny bild av den moderna lyriska traditionen. Samtidigt kan den enskilda diktaanalysen – som i Mallarmés fall – bli en nyckel till svårtläslig författarskap.