Symbolism & dekadens | Charles Baudelaire
Charles Baudelaire är en av grundarna för den litterära modernismen och betraktas som en central inspirationskälla för symbolistiska och dekadenta rörelser under 1800-talets slut. Hans poesi har haft stor inverkan på den moderna litteraturen och han anses vara en av de mest framstående författarna i världslitteraturen.
Charles Pierre Baudelaire, född den 9 april 1821 och död den 31 augusti 1867 i Paris, var en fransk poet, författare och litteraturkritiker som anses vara en av grundarna för den litterära modernismen, tillsammans med Walt Whitman. Han var en pionjär inom de dekadenta och symbolistiska litterära rörelserna som frodades under 1800-talets slut, särskilt i Paris. Baudelaire blev en central inspirationskälla och ideal för yngre författare som Verlaine, Rimbaud, Huysmans, Richepin och Rollinat. Hans poesi har haft en betydande inverkan på den moderna litteraturen, och han betraktas som en av de mest framstående författarna i världslitteraturen.
Baudelaire förlorade sin far i ung ålder och växte upp i sin mors och styvfars hem. Efter att ha levt bohemlivet i Quartier Latin från 1839 skickades han 1841 av sin styvfar till Ostindien på ett handelsfartyg. Resans syfte var att Baudelaire skulle överge sin passion för författarskap och i stället intressera sig för handelsyrket. Resan lyckades dock inte förändra hans intressen, men den hade en stor inverkan på hans framtida poesi genom hans uppskattning för orientaliskt färg, doft och skönhet. Baudelaire återvände till Paris 1842, blev myndig och fick då tillgång till sitt fadersarv. Han kunde då helt ägna sig åt litteraturen och bröt med sin familj. Mellan 1842 och 1845 skrev han de flesta av de dikter som senare publicerades 1857 under titeln Fleurs du mal (svensk översättning: Ondskans blommor). Innan den långt efterlängtade utgivningen av Fleurs du mal framträdde Baudelaire som konstkritiker i antiakademisk anda och började översätta Edgar Allan Poes verk. Fleurs du mal blev mycket uppmärksammad för sin formfulländade poesi och dess unika innehåll, men vissa dikter väckte skandal och ledde till att Baudelaire ställdes inför rätta. Som ett resultat av domstolsutslaget måste sex dikter uteslutas och ersättas med andra i den nya upplagan från 1861.
1847 publicerade Baudelaire sin enda roman, La Fanfarlo (svensk översättning: Fanfarlo), som är en självironisk skildring av dandylivet i Paris, där hans älskarinna Jeanne Duval inspirerade La Fanfarlo.
