Erik Lindegren föddes i Luleå 1910 och växte upp i Stockholm. Han var en av de mest framstående svenska författarna under 1900-talet, och hans dikter, essäer och översättningar har haft stor betydelse för den svenska kulturen.
Lindegrens liv var präglat av motsättningar. Han var en skör och känslig person, men också en produktiv och ambitiös författare. Han var en sökare som alltid var på jakt efter nya uttrycksformer, och hans diktning präglas av en spänning mellan liv och död, mellan ljus och mörker.
Lindegrens mest kända verk är diktsamlingen Vinteroffer (1954), som ofta ses som ett av de viktigaste verken i svensk litteratur. I Vinteroffer utforskar Lindegren konstens offerkaraktär och en strävan efter poesins absoluta uttryck på gränsen till det outsägliga.
Lindegrens diktning är ofta symbolisk och suggestiv. Han använder sig av enkla, men kraftfulla bilder för att förmedla sina känslor och tankar. Hans stil är ofta drömsk och suggestiv, och han använder sig ofta av musikaliska grepp för att skapa en suggestiv effekt.
Lindegrens influenser var många och skiftande. Han var intresserad av både modern och klassisk poesi, och han inspirerades också av musik, konst och filosofi. Bland hans viktigaste influenser kan nämnas Baudelaire, Rimbaud, T.S. Eliot och Martin Heidegger.
Lindegren dog i Stockholm 1968, endast 57 år gammal. Han var vid sin död en av Sveriges mest uppskattade författare, och hans diktning fortsätter att inspirera läsare och forskare än idag. [Google Bard]