Pelle Strindlund | Upp med djuren : Artöverskridande välvilja från antiken till Astrid Lindgren

Pelle Strindlund överraskar på många sätt med sin bok ”Upp med djuren”. Först och främst lär det rika källmaterialet överraskar även dem som är väl inlästa på ämnen som djurrätt och djuromsorg – här möter vi nämligen en uppsjö tänkare ur historien varav ett flertal inte tillhör de mest namnkunniga i sammanhanget. Det är tydligt att omsorgen om djuren har praktiserats av människor i de mest skiftande miljöer i historien, från eremiter i ödemarken till upphöjda författare i societeten. Mot dessa historiska tänkare ställer Strindlund – överraskande – samtida röster som valt att omfamna köttnormen. Strindlund raljerar aldrig över samtidsrösterna, men konstaterar på mer än ett ställe i boken att de springer ur en ”oreflekterad normalitet”. Och nog är även detta något överraskande: att försvaret av köttnormen är så svag. Må vara att citerade tv-kändisar eller influensers kanske inte förväntas vara radikala tänkare, men att ledarskribenters och akademikers försvar för köttätande – och deras attacker på en vegetarisk livsstil – är så svaga blir bitvis pinsam läsning.

Strindlund låter i boken olika filosofiska traditioner kring djuretik berika varandra, snarare än vara kombattanter. Medkänslan och rättskänslan slår följe med varandra och fördjupar insikten av hur felaktig synen på, och hanteringen av, djur är i vårt samhälle; vilket enormt lidande den åsamkar.

Något som inte överraskar är hur välskriven och genomarbetad ”Upp med djuren” är. Vi som följt Strindlund författargärning genom åren har blivit bortskämda av hans kapacitet som tänkare och stilist. Med lätt hand leder han i runt 75 korta kapitel läsaren genom bitvis svåra frågor och upprörande fakta. Han gör det med djurens bästa för ögonen, men det är tydligt att den djuretik han presenterar har de bästa intentioner även för människor. Den som gör sitt yttersta för våra ickemänskliga vänner kan med Strindlund säga: ”Hur känns det att tillhöra mänskligheten? Utmärkt tack.”
___ Tomas Einarsson