Göran Hillman

---

Sture Meijer

NÅGRA BILDER FRÅN sextiotalet. Figurer, ansikten - direkt målade med några kraftfulla penseldrag på den vita duken, eller mot en bakgrund av ett par startka färgfält i gult och rött. Sedan (efter utflyttningen från stan?) tar naturen över. Vackra, drömska, men i allra högsta grad samhällsengagerade bilder där människan försvunnit in i grönskan och bara spåren dröjer kvar. Lämnade bord, ensamma stolar, övergivna rester av civilisation.

Fåglar, först som silhuetter, sedan alltmer verkliga, tränger in i bilderna. Oftast är det kråkor, sedan mer odefinierade fåglar, representerande fågelarten som sådan. Sture Meijer är inte särskilt intresserad av den ornitologiska sidan av saken utan använder sig av fåglarna som symboler. I den utveckling vi kan skönja under det senaste decenniet, med ne fortgående reducering av och förenkling av bildspråket, har fåglarna blivit modeller av fåglar. Inte längre är det den förolyckade fågeln, påträffad på en av de tidiga morgonpromenaderna, som han använder sig av. Dess plats intas istället av en grovt skuren fågel i trä, som han har stående i ateljén. Det är heller inte längre kråksammanträdet han råkade bevittna en annan morgon som blir motivet för en målning eller en serie av målningar. Idag ger ett sådant synminne istället en idé eller bildar utgångspunkt för en helt annan sorts bilder.

Nu är steget inte så långt, som man i förstone kan tro, mellan Sture Meijers mäktiga och stillsamt dramatiska scenerier från sjuttiotalet och hans stillebenuppsättningar från det senaste decenniet. I bägge fallen handlar det om ett byggande av bildrummet - i det ena fallet med naturens egen rekvisita, i det andra med av konstnären konstruerat material. Det har ju aldrig varit fråga om ett natur- eller landskapsmåleri utan en idékonst om naturen och framtiden och, naturligtvis, om människan, även om hon rent fysiskt sällan har varit närvarande i bilderna.