Helena Granström

---

Verklighetens död

»Granströms kyligt precisa inledning är bland det starkaste hon skrivit [...].« – Isabelle Ståhl, DN»Hon är den samtida författare jag känner till som mest påminner om P.O Enquist i sin balansgång mellan rationalitet och gåta, kyla och morbiditet.«– Maja Lundgren, Göteborgs-Posten»Hon rör sig kring den möjliga kunskapens gränser och är verkligen intellektuellt på topp – och extremt stimulerande! Jag gör anteckningar nästan på varje sida, kring varje påstående, stryker under väl­formulerade meningar och grips av en förnyad lust att diskutera dessa de yttersta frågorna igen.«– Torbjörn Elensky, SvD»Verklighetens död griper genast tag i läsaren.«– Sverker Sörlin, ExpressenEtt barn dör men återfår livet. Det blir utgångspunkten för en reflektion över liv och död som blottlägger naturvetenskapens oförmåga att omfatta det mest centrala: upplevelsen av att finnas till.

»Granströms kyligt precisa inledning är bland det starkaste hon skrivit [...].«
– Isabelle Ståhl, DN


»Hon rör sig kring den möjliga kunskapens gränser och är verkligen intellektuellt på topp – och extremt stimulerande! Jag gör anteckningar nästan på varje sida, kring varje påstående, stryker under väl­formulerade meningar och grips av en förnyad lust att diskutera dessa de yttersta frågorna igen.«
– Torbjörn Elensky, SvD


»Verklighetens död griper genast tag i läsaren.«
– Sverker Sörlin, Expressen

“En söndagsförmiddag i februari, knappt en vecka före sin tvåmånadersdag, slöt min yngsta dotter sina ögon.”

Ett barn dör och återfår livet. Det blir utgångspunkten för en reflektion över gränsen mellan liv och död, en gräns som ingen egentligen vet var den löper. Att naturvetenskaperna inte kunnat klarlägga hur det levande ska skiljas från det icke-levande, vad säger det om möjligheterna att med ett rationellt språk beskriva allt som är verkligt?