Pia Hankö

---

Andas under vattnet

ANNA DROGS MOT havet för att få andas, för att få en stund för sig själv. Det var hennes sätt att för en stund försvinna från alla problem. Hon hade lyssnat på sitt hjärta och följt sin intuition. Hon hade börjat ett nytt liv med Seedy, som hon trodde var mannen i hennes liv, på paradisön Lanzarote. Men det tycktes hela tiden komma något i deras väg för att vara lyckliga. Det var inte bara kulturkrockar och olika sätt att se på livet, det var också religionen och hans familj som hela tiden grumlade lyckan. Och ju mer Anna lärde känna Seedy desto mer såg hon hans många mörka sidor. Ibland var det så jobbigt att enda stället hon kände att hon verkligen kunde andas var under havets vattenyta. "Vattenytan försvann sakta över mitt huvud och små bubblor formades runt mitt ansikte när jag blåste ut luft genom näsan. Jag hade slutna ögon och ljudet av havet vaggade mig sakta till ett stadie där ingenting kunde nå mig. Här var jag skyddad från alla förväntningar och resultat. Här kunde inte skuldkänslan över att inte räcka till nå mig. Här kunde inte Seedy se att jag grät. Här flöt jag ihop med havet och försvann långt bort som om vågorna hade tagit mig med dem. Här behövde jag inte heller känna att jag sakta höll på att förlora mig själv."

Anna drogs mot havet för att få andas, för att få en stund för sig själv. Det var hennes sätt att för en stund försvinna från alla problem. Hon hade lyssnat på sitt hjärta och följt sin intuition. Hon hade börjat ett nytt liv med Seedy, som hon trodde var mannen i hennes liv, på paradisön Lanzarote. Men det tycktes hela tiden komma något i deras väg för att vara lyckliga. Det var inte bara kulturkrockar och olika sätt att se på livet, det var också religionen och hans familj som hela tiden grumlade lyckan. Och ju mer Anna lärde känna Seedy desto mer såg hon hans många mörka sidor. Ibland var det så jobbigt att enda stället hon kände att hon verkligen kunde andas var under havets vattenyta. ”Vattenytan försvann sakta över mitt huvud och små bubblor formades runt mitt ansikte när jag blåste ut luft genom näsan. Jag hade slutna ögon och ljudet av havet vaggade mig sakta till ett stadie där ingenting kunde nå mig. Här var jag skyddad från alla förväntningar och resultat. Här kunde inte skuldkänslan över att inte räcka till nå mig. Här kunde inte Seedy se att jag grät. Här flöt jag ihop med havet och försvann långt bort som om vågorna hade tagit mig med dem. Här behövde jag inte heller känna att jag sakta höll på att förlora mig själv.”