Leif Claesson

---

En början

Efter att jag år 2012 sett den stora utställningen med Francesca Woodmans fotografier på MoMA i San Francisco så drabbades jag av saknad och en stor avundsjuka. Hennes självporträtt visade sårbarhet, undran och lekfullhet. Ett existentiellt sökande som jag kunde identifiera mig med. Det var något som jag länge saknat i mina fotografier och aldrig sett i den manliga bildtraditionen. 2014 började jag iscensätta mig själv och försöka skapa bilder av en alternativ manlig självbild. Fotografier i vilka jag i en allvarsam lek kunde söka vidare efter en egen identitet. De korta berättelserna börjar i min tidiga barndom och slutar i dag. Att skriva var det sista jag någonsin tänkt göra. Men det var någonting som växte fram inifrån och en dag satt jag bara där på pendeltåget och skrev i anteckningsblocket. Sedan kunde jag inte sluta, kändes spännande och nyfiket, outforskat på ett liknande sätt som då jag fotograferar. Under arbetet med projektet ”Den manliga självbilden” drog mitt undermedvetna mig tillbaka till min uppväxt. Något viskade till mig att orsaken till att jag känner mig så obekväm i de flesta manliga sammanhang kanske gick att finna där. Då jag insåg att jag hade ett textmaterial som delvis passade till mina självporträtt, men även skavde, så bestämde jag mig för att göra en bok. Att inte nämna att Stig Claesson var min far skulle vara konstigt. Men jag hoppas att det tydligt framgår då man läser att boken ”En början” främst handlar om mig. Leif Claesson Citat recension. Leif skildrar i mindre brottstycken också en delvis ganska skrämmande barndom där barnen fick hänga med på happenings på Moderna museet men lärde sig hålla tyst om de inte begrep konsten. Barnet tittar i pappans bok om nazisternas koncentrationsläger, skräms och fascineras på en gång. Båda föräldrarna har barndomsminnen av sorg och övergivenhet som överförts till sonen, ”min barndom lärde mig att tyda de små tecknen för att försöka mota katastroferna”, försöker han berätta för sin mor i ett inre samtal långt efter hennes död. Stig beskriver han som undflyende som ett sommarmoln när han inte ligger ”förvriden i deliriumplågan”, modern ligger, oälskad, med yxa under sängen. Allt oavbrutet laddat som ett annalkande åskväder. Den vuxna Leif Claesson gör de där minnesbilderna till sina egna. Det är en skrämmande och vacker liten bok, mer en berättelse än maffig konstbok och det gillar jag. Det hela inger visst hopp. Vilket man inte kan säga om Francesca Woodman. Publicerad 31 januari, 2020 I Arbetaren. Josephine Askegård