Under sin livstid – första hälften av 1700-talet – var Ahmet Pascha en celebritet, hatad och föraktad av sina fiender, hedrad och beundrad av sina vänner, däribland den svenske kungen Fredrik I. I dag är han glömd – orättvist, ty han är en lysande representant för sitt upplysta århundrades kosmopolitiska, trolösa, högt bildade och lätt cyniska aristokrati.
Sin vindlande karriär inledde Claude Alexandre de Bonneval som fransk krigare, utmärkte sig storartat på slagfältet och blesserades för livet. Han blev snart en omstridd person, misstrodd och anklagad för diverse oegentligheter, men kom med suverän akrobatik alltid ner på fötterna. Efter en tid i Venedig, då han bl. a. umgicks förtroligt med den store Montesquieu, flydde han till Turkiet, antog islam och fick betydande inflytande på s eraljens politik. Här blev han också bekant med de båda svenska diplomaterna Carl Fredrik von Höpken och Edvard Carleson och bidrog framgångsrikt till att reglera Karl XII:s turkiska skulder.
Om denna pittoreska gestalt har Lorenz von Numers skrivit en biografi som väl tillvaratar både dramatiken och absurditeten i hans levnadslopp. Den är baserad på åratal forskning, som har bringat mycket nytt material i dagen, men lärdomen är behagfullt och med yppersta smak klädd i en närmast skönlitterär dräkt utan spår av akademisk störkelse. En historisk roman skulle man kunna kalla boken, om bara inte allt i den vore sant . . .
Porträttet av Bonneval Ahmet Pascha efter en rödkritetteckning av den schweiziske målaren Jean-Etienne Liotard, utförd i Konstantinopel omkr. 1742, nu i Louvrens grafiska samlingar.
© Réunion des musées nationaux, Paris.