Bo Everling 

---

Blå toner och svarta motiv

BOKEN "BLÅ TONER och svarta motiv" av Bo Everling utforskar svensk jazzlyrik från Erik Lindorm till Gunnar Harding. Den utgör en akademisk avhandling som belyser hur lyriken har utvecklats inom jazzgenren och dess kulturella kontext. Genom att analysera texter och deras musikaliska sammanhang bidrar Everling till förståelsen av svensk litteraturhistoria.

I "Blå toner och svarta motiv" presenteras en grundlig genomgång av olika lyriska uttryck och deras relation till jazzmusiken. Boken fokuserar på centrala teman som identitet, samhälle och känslor, vilket ger läsaren en djupare insikt i hur dessa element samverkar i den svenska jazzlyriken. Everling tar även upp betydelsefulla verk och författare som har präglat genren.

Boken riktar sig till både studenter och forskare inom humaniora samt litteraturintresserade som vill fördjupa sig i svensk litteraturhistoria. Genom sin analytiska stil erbjuder den en värdefull resurs för den som önskar förstå sambanden mellan text och musik i ett kulturellt perspektiv.

Avslutningsvis framhäver "Blå toner och svarta motiv" vikten av att se på jazzlyriken som en del av den svenska litterära traditionen. Everlings arbete bidrar till en ökad medvetenhet om hur musik och poesi kan samverka för att uttrycka komplexa mänskliga erfarenheter.

Jazzen har inspirerat poeter i alla länder. BLÅ TONER OCH SVARTA MOTIV berättar om jazzens inverkan på motiv och struktur hos svenska lyriker från Erik Lindorms onestep i frisk stockholmsmiljö till Gunnar Hardings ballonguppstigning med Buddy Bolden i Lincoln Park i New Orleans "den dag jazzen skulle födas". Mellan "Dans på Mosebacke" och Revivaljazzens mystiska förebild finns hela jazzhistorien utställd i lyriska porträtt av Bessie Smith, Bunk Johnson, Louis Armstrong, Duke Ellington, Lester Young, Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Dexter Gordon, Charlie Parker, Thelonious Monk, Jan Johansson och Lars Gullin för att nämna de mest namnkunniga. De första jazzlyrikerna ville definiera den nya musiken och kallade sina dikter helt enkelt för "Jazz". Även när de inte tyckte om vad de hörde, ville de visa hur det lät och synkoperade sina versrader. Senare lyriker, som vuxit upp med jazzen, integrerade den i sina dikter, skrivrytmen påverkas av den. Denna utveckling finns i dikter av bland andra Alf Henriksson, Gunnar Björling, Henry Parland, Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Gustaf Rune Eriks, Stig Carlsson, Svante Foerster, Gunnar Möllerstedt, Vera Nordin, Petter Bergman, Göran Sonnevi, Gunnar Harding, Jacques Werup.