Micha-Elahe Brandin

---

Jag, en främmande fågel

Detta är förmodligen första gången berättelsen får komma till ytan. Hur det verkligen gick till. I Iran vid den här tiden existerade inte begreppet adoption, trots att flera barnhemsbarn därifrån kom till Sverige under sent 50-tal och tidigt 60-tal. Barnet i denna berättelse var det tredje i ordningen - som landade i Sverige.

Vi befinner oss i Malmö, 1961. Ett medelålders par lever ofrivilligt och olyckligt barnlöst. Genom desperata kontakter - bland annat via skådespelarfamiljen von Sydow - kommer de i kontakt med en svensk kvinna bosatt i Teheran. Tack vare henne går deras högsta önskan i uppfyllelse.

Men det tar tid. Efter månader av väntan, underskrifter, intervjuer och stämplade dokument, landar den lilla flickan slutligen på Bulltofta flygplats. Det är en varm augustidag 1961 och händelsen får stor uppmärksamhet. Tidens paparazzis trängs i ankomsthallen - ivriga att fånga den första bilden av det lyckliga paret och deras nyanlända, mörkhåriga dotter.

Dagarna går. Hösten kommer, sedan jul och vinter. Men det som skulle bli så underbart visar sig inte alls vara det - i alla fall inte för modern. Flickan kan inte fylla tomrummet, kan inte kompensera för det som saknas. Tvärtom blir hon, för modern, en belastning. Tillvaron blir snart outhärdlig. Flickan utsätts för försummelse, psykisk och fysisk misshandel - utan att någon ingriper. Trots att hennes skrik ekar i trapphuset görs ingen orosanmälan. Inte heller reagerar personalen inom barnomsorgen, även när flickan visar sig med blåmärken, svullnader och rispor. Förklaringen är alltid densamma: “vild och ursinnig lek”. Även fadern, som ofta arbetar utomlands, får samma svar.

Efter år av övergrepp skrivs flickan, tolv år gammal, in på barnpsykiatrin i Lund. Modern har, efter långvariga påtryckningar till slut fått henne inlagd - men önskar egentligen att adoptionen hävs och att flickan skickas tillbaka till Iran.

Efter en tid på psykiatrin beslutas det att flickan ska placeras i ett fosterhem. Där får hon för första gången smaka på livet. I sitt nya hem, med en ny familj, får hon vara sig själv. Ingen störs av hennes närvaro. Men så kommer den oundvikliga dagen då hon måste återvända “hem”. Helvetet börjar om - fast värre. All trygghet rycks undan. Flickan dras med i fester, droger och nattliv. Hon försvinner i dagar, sover under broar och i trappuppgångar. Ingen - inte ens skolan - frågar efter henne.

Vid sexton års ålder lämnar hon hemmet för gott. Hon ordnar tillfälliga boenden via vänner och bekanta, lever ett kringflackande liv - tills hennes far, trots allt, hjälper henne att få en egen bostad.

Där börjar en krokig resa in i vuxenvärlden. Hon, som aldrig fick vara barn, ska nu bli vuxen. Livet bjuder på både olyckor, sjukdom och förluster - men också stunder av lycka.

Genom en enveten kampvilja tar hon sig igenom elden. Bränd för livet - men inte utan hopp. Vems ansvar är det när en adoption går fel? Vem bär skulden? Kan någon ställas till svars?

Detta är förmodligen första gången berättelsen får komma till ytan. Hur det verkligen gick till. I Iran vid den här tiden existerade inte begreppet adoption, trots att flera barnhemsbarn därifrån kom till Sverige under sent 50-tal och tidigt 60-tal. Barnet i denna berättelse var det tredje i ordningen - som landade i Sverige.

Vi befinner oss i Malmö, 1961. Ett medelålders par lever ofrivilligt och olyckligt barnlöst. Genom desperata kontakter - bland annat via skådespelarfamiljen von Sydow - kommer de i kontakt med en svensk kvinna bosatt i Teheran. Tack vare henne går deras högsta önskan i uppfyllelse.

Men det tar tid. Efter månader av väntan, underskrifter, intervjuer och stämplade dokument, landar den lilla flickan slutligen på Bulltofta flygplats. Det är en varm augustidag 1961 och händelsen får stor uppmärksamhet. Tidens paparazzis trängs i ankomsthallen - ivriga att fånga den första bilden av det lyckliga paret och deras nyanlända, mörkhåriga dotter.

Dagarna går. Hösten kommer, sedan jul och vinter. Men det som skulle bli så underbart visar sig inte alls vara det - i alla fall inte för modern. Flickan kan inte fylla tomrummet, kan inte kompensera för det som saknas. Tvärtom blir hon, för modern, en belastning. Tillvaron blir snart outhärdlig. Flickan utsätts för försummelse, psykisk och fysisk misshandel - utan att någon ingriper. Trots att hennes skrik ekar i trapphuset görs ingen orosanmälan. Inte heller reagerar personalen inom barnomsorgen, även när flickan visar sig med blåmärken, svullnader och rispor. Förklaringen är alltid densamma: “vild och ursinnig lek”. Även fadern, som ofta arbetar utomlands, får samma svar.

Efter år av övergrepp skrivs flickan, tolv år gammal, in på barnpsykiatrin i Lund. Modern har, efter långvariga påtryckningar till slut fått henne inlagd - men önskar egentligen att adoptionen hävs och att flickan skickas tillbaka till Iran.

Efter en tid på psykiatrin beslutas det att flickan ska placeras i ett fosterhem. Där får hon för första gången smaka på livet. I sitt nya hem, med en ny familj, får hon vara sig själv. Ingen störs av hennes närvaro. Men så kommer den oundvikliga dagen då hon måste återvända “hem”. Helvetet börjar om - fast värre. All trygghet rycks undan. Flickan dras med i fester, droger och nattliv. Hon försvinner i dagar, sover under broar och i trappuppgångar. Ingen - inte ens skolan - frågar efter henne.

Vid sexton års ålder lämnar hon hemmet för gott. Hon ordnar tillfälliga boenden via vänner och bekanta, lever ett kringflackande liv - tills hennes far, trots allt, hjälper henne att få en egen bostad.

Där börjar en krokig resa in i vuxenvärlden. Hon, som aldrig fick vara barn, ska nu bli vuxen. Livet bjuder på både olyckor, sjukdom och förluster - men också stunder av lycka.

Genom en enveten kampvilja tar hon sig igenom elden. Bränd för livet - men inte utan hopp. Vems ansvar är det när en adoption går fel? Vem bär skulden? Kan någon ställas till svars?