---

Sarab taj va farib shokooh

I Iran återföds monarkin idag, inte ur logik, utan ur tidens irrationalitet.[1] Denna återfödelse är inte resultatet av Pahlavis briljanta meritlista, inte heller resultatet av hans anhängares sammanhängande politiska tänkande, utan snarare resultatet av utmattningen hos ett folk som brutits ner av den monstruöshet som uppstod ur den islamiska revolutionen. I en atmosfär där inga oberoende institutioner har kvarstått, ingen offentlig frihetsdialog äger rum och ingen varaktig solidaritet kvarstår, uppstår sökandet efter en "ny far" som en kollektiv frestelse. Prins Reza Pahlavi[2] är för denna generation inte mer än en bild och inte mindre än en frestelse; en nostalgisk bild av den tidigare unge arvtagaren till ett olyckligt kungarike, och en frestelse som, i samband med trötthet på den etablerade turbanen, har hängt på den inverterade kronan.

I denna essä har vissa antaganden gjorts för att undvika meningslösa diskussioner: att den välvillige prinsen har stöd av den absoluta majoriteten av folket och är den obestridda vinnaren av en förmodad folkomröstning som kommer att återställa monarkin. Om så är fallet måste vi fråga oss idag: vilka blir konsekvenserna av denna seger? Kan monarkin läka det sår som väpnad rättspraxis har tillfogat Iran? Eller kommer den själv att vara ett nytt sår som kommer att hålla framtiden som gisslan? Detta antagande görs inte av optimism, utan för att stänga vägen ut. För så länge monarkin förblir "ett av alternativen" kan den undvika svaret. Men när den blir den "säkra segraren" kommer den att tvingas svara. Här är frågan inte en fråga om möjlighet, utan om konsekvens; inte om avsikt, utan om struktur.