Ludmilla Rosengren

---

Jag vill inte leva

Ungdomar mår allt sämre och självmordsförsöken ökar i de yngsta åldrarna. Självmord är fortfarande tabu och väcker skam- och skuldkänslor för de som har sådana tankar. För de som står bredvid finns det fortfarande mycket rädslor för att säga och göra fel saker, vilket ofta leder till tystnad. Tystnaden upplevs som ett avståndstagande och personer som mår dåligt känner sig alltmer ensamma med sina tunga och mörka tankar. Den här boken vill på ett tydligt sätt prata med ungdomar om just de tankar och känslor som känns förbjudet att tala om. Boken bekräftar det som man tänker och känner men få vågar möta. Samtidigt som den ger utrymme för allt det som är jobbigt att få vara där tar den också steget framåt till hoppfullheten. Boken är i första hand tänkt att läsas av ungdomar som mår dåligt. Den har därför inte för många ord och rikligt med bilder. Boken är samtidigt en modell för hur man kan prata om de tyngsta frågorna varför föräldrar, vänner och behandlare också hittar stöd i boken. Självmord går att prata om. Att prata om självmord är till och med det viktigaste sättet att förhindra självmord.