Ingrid Frostell 

---

Officina typographica anno 1483

I BOKEN "OFFICINA typographica anno 1483" av Ingrid Frostell, som utkom under jubileumsåret, utforskas Sveriges första tryckeri beläget på Gråmunkeholmen i Stockholm. Denna historiska skildring ger en djupgående inblick i tryckeriets betydelse för den svenska bokhistorien och dess kulturella kontext under 1400-talet.

Boken belyser hur tryckeriet revolutionerade spridningen av kunskap och litteratur i Sverige. Genom att introducera trycktekniken möjliggjordes en större tillgång till böcker, vilket i sin tur påverkade utbildning och samhällsutveckling. Frostell ger läsaren en känsla för den tidens atmosfär och de utmaningar som präglade tryckeriets verksamhet.

I texten framhävs även de kulturella och sociala aspekterna av bokväsendet under denna period. Författaren diskuterar hur tryckeriet bidrog till att forma det svenska språket och litteraturen, samt hur det påverkade den allmänna läskunnigheten. Genom att sätta in tryckeriets historia i ett bredare sammanhang, ger Frostell en värdefull perspektiv på dess långvariga inverkan.

Avslutningsvis erbjuder "Officina typographica anno 1483" inte bara en historisk redogörelse utan också en reflektion över betydelsen av tryckta medier i vår moderna värld. Boken är av intresse för såväl akademiker som allmänt litteraturintresserade, och den bidrar till förståelsen av bokväsendets utveckling i Sverige.

"Sirenen är ett havsvidunder, ty ifrån naveln och uppåt är hon såsom den skönaste jungfru men nedtill helt som en fisk. Denna siren sjunger så ljuvt, att sjömännen för sångens ljuvlighet överge rodren och somna in. För den skull förgås många. En viss liderlig och utsvävande sjöman seglade på havet och såg en enderskön siren och genast upptändes han av begär till henne och anropade henne om hennes gunst. Men sirenen lockade allt ljuvligare och sjöng och beredde sig samtidigt att bedraga den lättsinnige och sade: 'Jag ser att du älskar mig, men om du vill njuta kärlekens fröjder med mig så stid ned i vågorna och du skall efter behag få famna min kropp.'

Och denne var så upptänd av begär, att han nästan ingenting förnam om sig själv och så kastade han sig i havets vågor för att fröjdas med henne. Men då hon såg detta, lämnade hon honom i vågorna att förgås och simmade genom havet såsom hon plägade och sade: 'Den man som tror på en kvinna, sträcker sin egen snara.'

'Må därför de lättsinnige akta sig för kvinnors skönthet, Ty genom kvinnans skönhet ha många gått under.' Så säger Jesus Syrach i det nionde kapitlet. I samma kapitel råder han: 'Se icke mycket på en jungfru, att du icke genom hennes fägring upptänd varder. Betänkande denna fara säger Job i det 31 kapitlet: '... förbund hade jag gjort med mina ögon, huru kunde jag då se på en jungfru?'

Härom säger också Bernardus: '... kvinnans ansikte är såsom en förgiftad pil, som sårar själen och gjuter sitt gift i den.'

När Paris äktat Helena, gingo några filosofer för att se henne, och då de sågo hennes skönhet, betäckte de sina ögon och sade: 'Låtom oss fly, låtom oss fly!' Ty det skadar naturligtvis mera själen att skåda en vacker kvinna än en vederstygglig. Därför omtalar också någon, att filosofen Demokritus rev ut sina ögon, och orsaken härtill berättas av andra filosofer ha varit tredubbel. För det första hindrade honom synen från inre betraktelser, för det andra såg han med för mycken otålighet de onda människor frodas och för det tredje hade han aldrig kunnat se kvinnor utan att begär att äga dem tändes i hans sinne.'