Tove Frisch

---

Vad spelar det för roll?

Ibiza drog under 1960- och 70-talen till sig vagabonder, bohemer, förhärdade samhällsförnekare liksom frihetstörstande kollektivromantiker och revoltörer från medelklasshem. En diffus och nostalgisk strävan blandades med högt ställda framtidsideal om jämlikhet, rättvisa, anarki och inte minst "fri kärlek". Det var den senare som skulle göra allt det andra möjligt, hjärtat i förändringen. Så var det tänkt i teorin. I praktiken blev lättillgängliga droger för många det som stoppade denna utvecklingsprocess. Aktivitet och iver kunde då förbytas i passivitet och letargi. När de nära väninnorna Milia och Eva återförenas på Ibiza, sker det just i denna period av öppenhet, livsglädje och fritänkande, av idealism och framtidstro men också av flykt, flum och apati. Milia är stursk och stark, äventyrslysten och rastlös, hormonstinn och vetgirig men också osäker, otålig och blasé. Hon vill höra till men kan inte. Hon vill uppskatta människor men krymper av banaliteten och räds sitt förakt. Både Milia och Eva lever mitt i denna hippietidens och ungdomens paradoxalitet. De vill vara vilda, frigjorda och sensuella - och är det. Samtidigt söker de sig hela tiden till samma bar, El mono desnudo, till samma kaféer, till samma grupp vänner. Sällan lämnar de den lilla staden för andra delar av ön. De lever i ett förlängt fransk-klassiskt drama, i vilket skådespelare och dekor, kan det tyckas, förblir desamma under dygnets alla timmar. Ändå byts den inre dekoren både ofta och abrupt. Eva, som lever i ett kärleksfullt förhållande med Enrique, snubblar ändå över samma grundproblem som Milia - utan fast förbindelse. De slits bägge mellan närhetens värme å ena sidan och frihetens lockrop å den andra. Svartsjuka, ifrågasättande och otillräcklighet ställs mot vilsam likgiltighet, mot ombytets fräschör och mot hoppet om något annat - mera uppfyllande. Både Eva och Milia är känslosamma och nyckfulla, vill både ha och lämna, nöja sig men sträva vidare, få och ge men också bara ta. Dessa två väninnor tillhör den första generationen unga kvinnor med samma rätt till sin kropp, sin sexualitet och sina därmed förknippade val, som männen tidigare varit ensamma om. Det är ett dyrbart arv att förvalta, något de är vagt medvetna om. De ser männens panik. De förstår att de är privilegierade. Detta att kunna välja och välja bort, att hänge sig och sätta stopp, är nog vad Milia och Eva försöker lära sig hantera i denna ungdomsroman om naivitet och övermod, om tvåsamhet och singelliv på Ibiza under hippietiden.