Isser Harel 

---

Huset vid Garibaldigatan

I "HUSET VID Garibaldigatan: sanningen om jakten på Adolf Eichmann" av Isser Harel får läsaren en inblick i en av de mest betydelsefulla jakterna i historien. Boken utforskar Harel själv, en centralgestalt inom Israels underrättelseverksamhet, och hans roll i att fånga den ökända nazisten Adolf Eichmann. Genom att kombinera personlig berättelse med historiska fakta ger Harel en unik perspektiv på denna dramatiska tid.

Isser Harel föddes 1912 i Ryssland och flyttade senare till Palestina, där han blev en entusiastisk sionist. Hans karriär inom underrättelsetjänsten började som medlem av Hagana, där han bidrog till kampen mot den nazistiska hotet mot judarna i Europa. Harel avancerade snabbt inom den judiska motståndsrörelsen och blev en nyckelfigur när Israel proklamerades som självständig stat.

Som chef för Mossad hade Harel ansvar för att samla in underrättelser och leda operationer utomlands. Hans nära samarbete med premiärminister David Ben-Gurion var avgörande för att forma Israels säkerhetspolitik under denna turbulenta tid. Boken ger en djupare förståelse för de utmaningar och beslut som präglade skapandet av den israeliska staten.

Genom att skildra sina erfarenheter ger Harel läsaren en känsla för de moraliska dilemman och strategiska överväganden som präglade jakten på Eichmann. Berättelsen är inte bara en historisk redogörelse utan också en personlig reflektion över plikten att konfrontera det förflutna.

"Huset vid Garibaldigatan" är en viktig bok för den som vill förstå både den judiska historien och Israels utveckling efter andra världskriget. Med sin kombination av personlig berättelse och historisk analys erbjuder Harel en fascinerande inblick i ett avgörande kapitel av mänsklighetens historia.

Isser Harel föddes i Ryssland 1912 som son i en välbärgad familj som blev ruinerad efter revolutionen, då familjens företag förstatligades. Familjen flyttade till Lettland 1923, men vid sjutton års ålder följde Isser efter sin äldre syster, som farit till Palestina några månader tidigare. Han var redan entusiastisk sionist och kom dit fast besluten att ägna sig åt arbete i en kibbutz. Fem år senare lämnade han och hans unga hustru kibbutzen, därför att de måste skaffa pengar för att kunna föra de sina till Palestina från det av Hitler hotade Europa.

Sin underrättelseverksamhet började Isser Harel mot tyskarna som medlem av Hagana (den judiska underjordiska styrkan i Palestina under det brittiska mandatet, vilken leddes av de judiska nationella institutionerna). Därifrån avancerade han till Shai, motståndsrörelsens underrättelsetjänst, som blev den nya nationella tjänst Israel proklamerades som självständig stat i maj 1948. Isser Harel utnämndes till chef för dess avdelning för den inre säkerheten, Shin Bet, vars huvudsakliga uppgift var att uppspåra och oskadliggöra palestinska underjordiska rörelser och att leda kontraspionaget. Han sorterade under premiärministern, och det var då som hans nära vänskap med David Ben-Gurion började.

Det dröjde till 1952 och 1953 innan Israels underrättelse- och säkerhetstjänst fick sin permanenta form. Vid den tidpunkten utnämndes Isser Harel till chef för Mossad, den centrala underrättelse- och säkerhetsbyrån, vars huvuduppgifter var att samla in underrättelser utomlands samt sköta speciella operationer utanför Israel. Premiärminister Ben-Gurion insisterade på att Isser Harel även skulle fortsätta att övervaka den inre säkerhetstjänsten. Han skapade därför en ny titel åt honom – högste säkerhetschef. Som chef för Mossad var Harel också ordförande i en kommitté bestående av cheferna för de olika säkerhetsorganen. I alla dessa uppgifter var han personligen underställd premiärministern.