Göran Dahlman

---

Malört och silvermåne

Hon hade bara hunnit ett tiotal meter bort när hon fick den kraftiga hettan i ryggen, och hela skogen framför henne lystes upp som i fullt dagsljus av eldsflammorna. Hon fortsatte uppför den lilla slänten från grusgropen och sedan ytterligare ett stycke innan hon vågade stanna ett ögonblick och vända sig om. Ljudet var förvånansvärt svagt, hon hade fruktat att det skulle bli som en knall, men det var snarare bara ett ”poff”, en väsning. Bilen var förstås helt övertänd, om ett par minuter skulle bara ett stålskelett finnas kvar. En tjock, svart rökpelare steg rakt uppåt i den vindstilla natten tills den uppslukades av den mörka himlen. Det strilande regnet hade inte en chans att dämpa elden, men gjorde ändå att risken för att den skulle sprida sig var obefintlig, tänkte hon. Det här var slutet. Punkt. Inte ett spår skulle finnas kvar. När hon kom hem skulle de senaste dygnens katastrofala händelser vara bortsopade, de skulle aldrig ha ägt rum. Hennes livs värsta mardröm skulle vara över. Allt skulle vara som vanligt igen. Eller för resten: Det var nog ändå bara den näst värsta! Hon hade för säkerhets skull parkerat sin egen bil på en annan skogsväg ett par hundra meter söderut, så att hon inte skulle riskera att möta någon som händelsevis såg elden och skyndade fram. Men det fanns ju egentligen ingen risk. Inte en käft skulle ge sig ut sent på kvällen i det här vädret och det var säkert en kilometer till närmsta hus. Med bestämda steg rörde hon sig genom bokskogen. Det var verkligen lättgånget, som ett salsgolv. Det prasslade svagt när hon satte ner skorna bland de löv som redan fallit. I hennes vänstra hand dinglade den nu tomma bensindunken, med den högra försökte hon så gott det gick hålla ögonen fria från regnvattnet som strömmade från håret och ner över hennes panna. Varför hade hon inte tagit med sig regnkläder? Eller pengar? Eller kollat sin egen dunk? Hon hade varit alltför stressad. Tur att hon hittade…