Ludwig Wittgenstein

---

Tankerörelser

"Det finns människor som är för svaga för att bryta samman. Jag är en av dem."I Ludwig Wittgensteins dagböcker från 1930-talet får vi en intim och sällsynt inblick i en av 1900-talets mest inflytelserika filosofers liv. I detta unika och länge okända dokument vävs Wittgensteins filosofiska genialitet samman med hans mest personliga existentiella funderingar.

"Det finns människor som är för svaga för att bryta samman. Jag är en av dem."

I Ludwig Wittgensteins dagböcker från 1930-talet får vi en intim och sällsynt inblick i en av 1900-talets mest inflytelserika filosofers liv. I detta unika och länge okända dokument vävs Wittgensteins filosofiska genialitet samman med hans mest personliga existentiella funderingar.

I anteckningarna från Cambridge och den norska avlägsenheten i Skjolden möter vi en man som brottas med sin kärlek till Marguerite Respinger, sina växlande känslotillstånd och sin rädsla för att bli vansinnig. Wittgenstein skriver om sin relation till kollegor som Frank Ramsey och G. E. Moore, tolkar märkliga drömmar och kommenterar samtidens kulturella och intellektuella strömningar. Han reflekterar över estetiska frågor hos kompositörer som Beethoven och Bruckner, samt går i dialog med författare som Dostojevskij och Kierkegaard.

Men mest av allt är dagböckerna en andlig självrannsakan, en personlig uppgörelse med frågor rörande etik och religion en intensiv och ärlig jakt på en autentisk relation till kristendomen och tron.

Tankerörelser är ett måste för alla som vill förstå inte bara filosofen utan också människan Ludwig Wittgenstein och de intima kopplingarna mellan de båda. Här presenteras dagböckerna i svensk översättning av Andreas Ekvall, som också försett dem med en initierad introduktion.

"Vad ska man egentligen säga om Ludwig Wittgenstein och hans krumma, hukande sinne? Han var en logiker som tvingades leva i människornas värld, som tvingades möta musik, kärlek, vänskap. Och som livet igenom gjorde sitt yttersta för att fånga dessa okända fenomen i en för honom igenkännbar form. Vid några tillfällen lyckades han få upp huvudet så högt att han såg över sin privata bergskam, då såg han långt, kanske längre än vad någon annan lyckats se. Men oftare var han fångad i sitt senvintermörker, plågsamt medveten om att någonting väntade på hans uppmärksamhet." - Henrik Sahl Johansson, SvD