Nuno Oliveira

---

Reflexioner om ridkonsten

DET FINNS EN linje inom dressyrridningen som ibland benämns klassisk akademisk ridning i den franska traditionen. Den första profilen i denna är François Robichon de la Guérinière (1688-1751) som med sin Ecole de Cavalerie (1733) ännu idag utgör grunden för all god ridning. François Baucher (1796-1873) stod för en ridning med fina hjälper utan varje motsättning mellan hand och skänkel. Hans senare metod sammanfattades av hans elev Faverot de Kerbrech. James Fillis verkade i slutet av 1800-talet som beridare hos tsaren i S:t Petersburg. Etienne Beudant (1863-1949) byggde vidare med fina hjälper, jämvikt och klas-sisk samling med lätt och högrest framdel.

Nuno Oliveira (1925-1989) var likaså en mästare i denna tradition. Utifrån sin begåvning utvecklade han en enastående skicklighet i klassisk dressyr, i meningen grundad på allmänt erkänd kunskap. Han fick som ung en gedigen utbildning av beridare som förde vidare kunskapen från mästarna i den klassiska franska traditionen. Joaquim Goncalvez de Miranda var t ex elev till en av François Bauchers lärjungar. Oliveira refererar ofta till Guérinière och till Baucher. Vid inlärning av galoppombyten rekommenderar han Fillis metod. Genom Oliveiras enorma kunnande och talang utvecklade hans hästar lätthet, briljans och jämvikt. Och detta med obetydliga, osynliga hjälper.

Av Oliveiras sex böcker som behandlar Ridkonsten har tidigare på svenska utgivits "Klassiska principer i konsten att dressera hästar". Omslagsbilden föreställer Nuno Oliveira på Soante i en briljant piaff. Tygelföringen visar vilken finess det är fråga om.

"Reflexioner om ridkonsten" är översatt från franska av Bo Dufwa, Fjärås.

Det finns en linje inom dressyrridningen som ibland benämns klassisk akademisk ridning i den franska traditionen. Den första profilen i denna är François Robichon de la Guérinière (1688-1751) som med sin Ecole de Cavalerie (1733) ännu idag utgör grunden för all god ridning. François Baucher (1796-1873) stod för en ridning med fina hjälper utan varje motsättning mellan hand och skänkel. Hans senare metod sammanfattades av hans elev Faverot de Kerbrech. James Fillis verkade i slutet av 1800-talet som beridare hos tsaren i S:t Petersburg. Etienne Beudant (1863-1949) byggde vidare med fina hjälper, jämvikt och klas-sisk samling med lätt och högrest framdel.Nuno Oliveira (1925-1989) var likaså en mästare i denna tradition. Utifrån sin begåvning utvecklade han en enastående skicklighet i klassisk dressyr, i meningen grundad på allmänt erkänd kunskap. Han fick som ung en gedigen utbildning av beridare som förde vidare kunskapen från mästarna i den klassiska franska traditionen. Joaquim Goncalvez de Miranda var t ex elev till en av François Bauchers lärjungar. Oliveira refererar ofta till Guérinière och till Baucher. Vid inlärning av galoppombyten rekommenderar han Fillis metod. Genom Oliveiras enorma kunnande och talang utvecklade hans hästar lätthet, briljans och jämvikt. Och detta med obetydliga, osynliga hjälper.Av Oliveiras sex böcker som behandlar Ridkonsten har tidigare på svenska utgivits ”Klassiska principer i konsten att dressera hästar”. Omslagsbilden föreställer Nuno Oliveira på Soante i en briljant piaff. Tygelföringen visar vilken finess det är fråga om.”Reflexioner om ridkonsten” är översatt från franska av Bo Dufwa, Fjärås.