Lilly Gideonsdotter

---

Vänd om, vänd om du unga brud du är kommen till mördarhuset

HON KNACKADE LÄNGE innan han öppnade iförd endast vitgula långkalsonger och undertröja i ribb. Efter att de hälsat, granskade hon hans orakade ansikte och undrade om han var sjuk.

- Nej, bara trött, vänta lite.

Han gick in och kom tillbaks i skjorta och byxor. Kläderna såg sjaskiga ut. Katten smet ut. Marja försökte hejda den.

- Hon vill ut fastän det regnar. Men har du vågat dig ut i detta väder? Han tittade upp mot himlen. Ja det klarnar nog snart. Det brukar inte bli långvarigt.

Marja höll med. Det var lite blött och hon undrade om han inte skulle släppa in henne.

- Jovisst, kom in. Det är lite ostädat. Men kom in om du vill. Du blir ju våt annars.

Han gestikulerade med handen att hon skulle stiga in. Hon kände att han luktade, men steg in ändå, ställde paraplyn i vrån och krängde av sig luvtröjan. Vincent stirrade stumt på henne. Hans ögon sade att något hade hänt.

- Kom in, kom in, sade han när han återfått fattningen.

Han satte sig vid köksbordet, med handflatorna mot sin panna. Marja slog sig ner mitt emot. Han vände ansiktet mot fönstret och var tyst. Något gjorde honom nedstämd eller upprörd. Han hade börjat supa förstod hon. Henrik hade varnat henne. Marja tittade sig omkring. Diskbänken var överbelamrad, sunkigt porslin, gamla hopskrynklade paket och tomflaskor.

- Ja, se dig om, det är inte lätt när det kommer över en. Han satte ansiktet i händerna igen. Man är så dum att man tror att det hjälper. Men vad hjälper? Inget! Hon kommer aldrig tillbaka.

Vincent grät. Marja lade sin hand på hans gamla skakiga gubbhand. Den var hård och sliten.

- Nej dom kommer aldrig igen, viskade hon.

- Du kan inte förstå, jag får aldrig igen henne, inte nån av dom. Inget går att ändra på!

- Men jag tror att jag förstår.

Han lyfte sitt ansikte mot henne, men skakade på huvudet.

- Nej, det kan du inte. Inte det jag känner.

Hon knackade länge innan han öppnade iförd endast vitgula långkalsonger och undertröja i ribb. Efter att de hälsat, granskade hon hans orakade ansikte och undrade om han var sjuk. - Nej, bara trött, vänta lite. Han gick in och kom tillbaks i skjorta och byxor. Kläderna såg sjaskiga ut. Katten smet ut. Marja försökte hejda den. - Hon vill ut fastän det regnar. Men har du vågat dig ut i detta väder? Han tittade upp mot himlen. Ja det klarnar nog snart. Det brukar inte bli långvarigt. Marja höll med. Det var lite blött och hon undrade om han inte skulle släppa in henne. - Jovisst, kom in. Det är lite ostädat. Men kom in om du vill. Du blir ju våt annars. Han gestikulerade med handen att hon skulle stiga in. Hon kände att han luktade, men steg in ändå, ställde paraplyn i vrån och krängde av sig luvtröjan. Vincent stirrade stumt på henne. Hans ögon sade att något hade hänt. - Kom in, kom in, sade han när han återfått fattningen. Han satte sig vid köksbordet, med handflatorna mot sin panna. Marja slog sig ner mitt emot. Han vände ansiktet mot fönstret och var tyst. Något gjorde honom nedstämd eller upprörd. Han hade börjat supa förstod hon. Henrik hade varnat henne. Marja tittade sig omkring. Diskbänken var överbelamrad, sunkigt porslin, gamla hopskrynklade paket och tomflaskor. - Ja, se dig om, det är inte lätt när det kommer över en. Han satte ansiktet i händerna igen. Man är så dum att man tror att det hjälper. Men vad hjälper? Inget! Hon kommer aldrig tillbaka. Vincent grät. Marja lade sin hand på hans gamla skakiga gubbhand. Den var hård och sliten. - Nej dom kommer aldrig igen, viskade hon. - Du kan inte förstå, jag får aldrig igen henne, inte nån av dom. Inget går att ändra på! - Men jag tror att jag förstår. Han lyfte sitt ansikte mot henne, men skakade på huvudet. - Nej, det kan du inte. Inte det jag känner.