Olov Petersson

---

också Österlen

HON FINNS DÄR i dungen. Lätt bedagad, med sin åldrade värdighet och tidlösa skönhet bevarad. Fortfarande har hon sin dragningskraft kvar. Beundrarna trår ännu efter hennes gunst.

Några intensiva söndagskvällar varje sommar drar hon till sig stora skaror, minns tider från förr, lever upp, klär sig i sina fagraste, färgrika kreationer. Minns då med stänk av vemod sin egen ungdom. En tid då hon fångades av filmkamerornas skarpa ljus, när Edvard Persson sjöng för henne eller hur senare tiders Glädjekällor spelades upp inför hennes ögon.

Men oftast är hon ensam. En och annan joggare hastar förbi, ryttarinnor på ädla springare och trygga pensionärer med stavar likaså. I övrigt tyst, stilla och ensamt. Disiga höstar, ändlösa vintrar då det är svårt att hålla värmen och vårarna - vårar där försiktiga gullvivor och liljekonvaljer färgsätter omgivningen på det sätt endast naturen är mäktig.

Vad tänker hon om livet, framtiden och kärleken. Hur många par har hon inte sett mötas, dansa, leka och måhända bli ett i lust och nöd?

Ibland har hon diskret vänt bort blicken, då de tu dragit sig bort i dunklet, ägnat sig åt det livet en gång för alla vikt åt unga älskande.

Kanske minns hon sin egen ungdom. Då han, som senare övergav henne, var hennes enda och stora kärlek.

Sommaren de dansade, kysstes och lustfyllt levde för varandra.

Någon gång ses hon med åldrig blick spana bort längs vägen.

Kanske kommer han tillbaka en dag. Ingen vet.

Men hon finns där alltid i dungen.

Utifall att.

Hon finns där i dungen. Lätt bedagad, med sin åldrade värdighet och tidlösa skönhet bevarad. Fortfarande har hon sin dragningskraft kvar. Beundrarna trår ännu efter hennes gunst. Några intensiva söndagskvällar varje sommar drar hon till sig stora skaror, minns tider från förr, lever upp, klär sig i sina fagraste, färgrika kreationer. Minns då med stänk av vemod sin egen ungdom. En tid då hon fångades av filmkamerornas skarpa ljus, när Edvard Persson sjöng för henne eller hur senare tiders Glädjekällor spelades upp inför hennes ögon. Men oftast är hon ensam. En och annan joggare hastar förbi, ryttarinnor på ädla springare och trygga pensionärer med stavar likaså. I övrigt tyst, stilla och ensamt. Disiga höstar, ändlösa vintrar då det är svårt att hålla värmen och vårarna - vårar där försiktiga gullvivor och liljekonvaljer färgsätter omgivningen på det sätt endast naturen är mäktig. Vad tänker hon om livet, framtiden och kärleken. Hur många par har hon inte sett mötas, dansa, leka och måhända bli ett i lust och nöd? Ibland har hon diskret vänt bort blicken, då de tu dragit sig bort i dunklet, ägnat sig åt det livet en gång för alla vikt åt unga älskande. Kanske minns hon sin egen ungdom. Då han, som senare övergav henne, var hennes enda och stora kärlek. Sommaren de dansade, kysstes och lustfyllt levde för varandra. Någon gång ses hon med åldrig blick spana bort längs vägen. Kanske kommer han tillbaka en dag. Ingen vet. Men hon finns där alltid i dungen. Utifall att.