Ingvar Körberg

---

Carl David Skogman - den okände makthavaren

CARL DAVID SKOGMAN prästson från Pärnå, ansågs i ungdomen ha ett fel: han saknade blygsamhet. Men denna egenskap kom att leda honom in i en osannolikt spännande och framgångsrik karriär. Här berättas den fantastiska historien om ynglingen från Nyland som skickades av den svenska regeringen på en treårig upptäcktsresa till England, Västindien och Amerika. Hemma igen utsågs han snart till Sveriges finans- och handelsminister och kom att upprätthålla denna ställning i sjutton år. Han var modernare än sin samtid och drev ofta frågor på tvärs mot sin konservativa omgivning. När han fick igenom ett avskaffande av judereglementet, blev han ett hatobjekt i pressen och pöbeln kastade sönder hans fönsterrutor.

Efter tjänstetid var Skogman en levnadsglad kulturpersonlighet, ledamot i Svenska Akademien och en rad andra akademier. På tjänstesoffan låg Horatius alltid öppnad, han skrev dramer och översatte sådana. Skogman älskade aforismer. ?Det största beviset på medelmåtta är att icke förstå att erkänna överlägsenhet där den finns?, lyder en av hans egna.

Författaren Ingvar Körberg presenterar här den första riktiga biografin över Carl David Skogman (1786?1856). ?Till hälften örn, till hälften näktergal? beskrevs han av en samtida. Från Lovisa, Borgå och Åbo får läsaren följa den enkla kapellansonen ut i världen och fascineras av en levnadsbana som gjorde Carl David Skogman till sin tids mäktigaste politiker och ledde fram till upphöjelse i friherrligt stånd.

----------

Nedan ett utdrag ur boken:

?Skogman var ansvarig för judeförordningen och blev tidningarnas skottavla. Oppositionstidningarna gick till hårt angrepp och kritiken hade antisemitiskt innehåll. Även Aftonbladet och Dagligt Allehanda ansåg, att judarna fått alltför stora friheter. Skogman jämfördes med Jöran Persson (Erik XIV:s gunstling) och det antyddes att han tog mutor av fartygen som lade till vid Skeppsbron utanför hans hus. Dessutom spred Aftonbladet ett rykte, som berättade att Stockholms mosaiska församling skulle i sin synagoga sätta upp ett par byster av sina två förnämsta beskyddare, dels en starkt förgylld föreställande Skogman, dels en föreställande en person av ?israeliternas? egen nation, det vill säga (och det förstod alla läsare) kungen.

Tidningarna hetsade upp befolkningen och det ledde snart till svåra kravaller. Gesäller och lärpojkar, blandade med diverse löst folk, drev omkring på Stockholms gator under skrän och skadegörelse. Den 29 augusti 1838 slogs fönstren sönder hos flera judiska familjer i de äldre stadsdelarna och i närheten av kungliga slottet. Orden ?judar? och ?Skogman? kunde höras i larmet. Så drog demonstranter ner till Skeppsbron, där de med stenar bombarderade Skogmans bostad. Skogman var vid tillfället på landet, vilket borde ha inneburit att ingen i familjen var hemma, men tolv fönster blev utslagna. Flera soldater, som försökte hindra upploppet, blev skadade.

En dryg vecka senare, den 10 september, uppstod kravaller igen. Det började med ett anfall mot grosshandlare Lamms hus i hörnet av Västerlånggatan och Tyska Brinken. Därefter gick pöbeln klockan tio på kvällen till anfall mot Skogmans hus, där återigen flera fönster blev krossade. Den här gången var han hemma, men satt, enligt egen uppgift, helt lugnt och läste. Stenarna, som hamnade i bostaden, tog han reda...

Carl David Skogman, prästson från Pärnå, ansågs i ungdomen ha ett fel: han saknade blygsamhet. Men denna egenskap kom att leda honom in i en osannolikt spännande och framgångsrik karriär. Här berättas den fantastiska historien om ynglingen från Nyland som skickades av den svenska regeringen på en treårig upptäcktsresa till England, Västindien och Amerika. Hemma igen utsågs han snart till Sveriges finans- och handelsminister och kom att upprätthålla denna ställning i sjutton år. Han var modernare än sin samtid och drev ofta frågor på tvärs mot sin konservativa omgivning. När han fick igenom ett avskaffande av judereglementet, blev han ett hatobjekt i pressen och pöbeln kastade sönder hans fönsterrutor. Efter tjänstetid var Skogman en levnadsglad kulturpersonlighet, ledamot i Svenska Akademien och en rad andra akademier. På tjänstesoffan låg Horatius alltid öppnad, han skrev dramer och översatte sådana. Skogman älskade aforismer. ”Det största beviset på medelmåtta är att icke förstå att erkänna överlägsenhet där den finns”, lyder en av hans egna. Författaren Ingvar Körberg presenterar här den första riktiga biografin över Carl David Skogman (1786–1856). ”Till hälften örn, till hälften näktergal” beskrevs han av en samtida. Från Lovisa, Borgå och Åbo får läsaren följa den enkla kapellansonen ut i världen och fascineras av en levnadsbana som gjorde Carl David Skogman till sin tids mäktigaste politiker och ledde fram till upphöjelse i friherrligt stånd. ---------- Nedan ett utdrag ur boken: ”Skogman var ansvarig för judeförordningen och blev tidningarnas skottavla. Oppositionstidningarna gick till hårt angrepp och kritiken hade antisemitiskt innehåll. Även Aftonbladet och Dagligt Allehanda ansåg, att judarna fått alltför stora friheter. Skogman jämfördes med Jöran Persson (Erik XIV:s gunstling) och det antyddes att han tog mutor av fartygen som lade till vid Skeppsbron utanför hans hus. Dessutom spred Aftonbladet ett rykte, som berättade att Stockholms mosaiska församling skulle i sin synagoga sätta upp ett par byster av sina två förnämsta beskyddare, dels en starkt förgylld föreställande Skogman, dels en föreställande en person av 'israeliternas' egen nation, det vill säga (och det förstod alla läsare) kungen. Tidningarna hetsade upp befolkningen och det ledde snart till svåra kravaller. Gesäller och lärpojkar, blandade med diverse löst folk, drev omkring på Stockholms gator under skrän och skadegörelse. Den 29 augusti 1838 slogs fönstren sönder hos flera judiska familjer i de äldre stadsdelarna och i närheten av kungliga slottet. Orden 'judar' och 'Skogman' kunde höras i larmet. Så drog demonstranter ner till Skeppsbron, där de med stenar bombarderade Skogmans bostad. Skogman var vid tillfället på landet, vilket borde ha inneburit att ingen i familjen var hemma, men tolv fönster blev utslagna. Flera soldater, som försökte hindra upploppet, blev skadade. En dryg vecka senare, den 10 september, uppstod kravaller igen. Det började med ett anfall mot grosshandlare Lamms hus i hörnet av Västerlånggatan och Tyska Brinken. Därefter gick pöbeln klockan tio på kvällen till anfall mot Skogmans hus, där återigen flera fönster blev krossade. Den här gången var han hemma, men satt, enligt egen uppgift, helt lugnt och läste. Stenarna, som hamnade i bostaden, tog han reda på och försåg dem med påskrifter: 'argument mot monarkiska tänkesätt', 'argument mot näringsfriheten' och 'argument mot judarnas emancipation'. Det sägs, att han bevarade de största stenarna i en kista tillsammans med andra dyrbarheter.” (Ur avsnittet om politikern Carl David Skogman)