Karl-Erik Fridzén

---

Vildmarksvårar längesedan

DE HÄR SKILDRADE besöken i vildmarker och fjäll gjordes för många år sedan. Förutom

den storslagna naturen var det fågellivet som lockade mest. Möten med flera sällsynta

fågelarter gjordes och i ett par fall av äventyrligare slag.

Under 1960-70 talen besökte jag ofta de fågelrika markerna kring Färnebofjärden

vid nedre Dalälven. Detta område blev år 1998 avsatt till nationalpark för dess höga

naturvärden. Andra områden som jag ofta besökte var de stora skogstrakterna mellan

Tärnsjö och Gysinge samt myrområdet Florarna nordväst om Österbybruk i norra

Uppland. En sällsam upplevelse var ett besök i Töfsingdalens nationalpark i norra Dalarna

där den urgamla skogen fått växa, åldras och dö utan ingrepp från människan.

Jag gjorde även långa vandringar i Vindelfjällen, de renskötande samernas sommarvisten,

där bromsar, mygg och knott var mina enda följeslagare. Ensamheten och

insektsplågan kändes lättare att uthärda då någon renflock dök upp och gjorde mig

sällskap för en stund.

Under mina måltidsraster vid någon porlande fjälljokk fick jag underhållning

av sjungande rödvingetrastar, bergfinkar, lövsångare och i bästa fall av en skönsjungande

blåhake. Men höjdpunkterna var nog ändå mötena med jaktfalk, havs- och

kungsörnar samt fjällrävar och fjällugglor som jag nu fick se för första gången. Till

slut, om läsaren finner dessa vildmarker locka de för egna besök så vill jag ge rådet

att aldrig gå ensam som jag gjorde i mitt oförstånd. En olycka kan lätt hända med

allvarlig utgång. Där vildmarken tar vid finns ingen hjälp att få.

Karl-Erik Fridzén

De här skildrade besöken i vildmarker och fjäll gjordes för många år sedan. Förutom den storslagna naturen var det fågellivet som lockade mest. Möten med flera sällsynta fågelarter gjordes och i ett par fall av äventyrligare slag.

Under 1960-70 talen besökte jag ofta de fågelrika markerna kring Färnebofjärden vid nedre Dalälven. Detta område blev år 1998 avsatt till nationalpark för dess höga naturvärden. Andra områden som jag ofta besökte var de stora skogstrakterna mellan Tärnsjö och Gysinge samt myrområdet Florarna nordväst om Österbybruk i norra Uppland. En sällsam upplevelse var ett besök i Töfsingdalens nationalpark i norra Dalarna där den urgamla skogen fått växa, åldras och dö utan ingrepp från människan.

Jag gjorde även långa vandringar i Vindelfjällen, de renskötande samernas sommarvisten, där bromsar, mygg och knott var mina enda följeslagare. Ensamheten och insektsplågan kändes lättare att uthärda då någon renflock dök upp och gjorde mig sällskap för en stund.

Under mina måltidsraster vid någon porlande fjälljokk fick jag underhållning av sjungande rödvingetrastar, bergfinkar, lövsångare och i bästa fall av en skönsjungande blåhake. Men höjdpunkterna var nog ändå mötena med jaktfalk, havs- och kungsörnar samt fjällrävar och fjällugglor som jag nu fick se för första gången. Till slut, om läsaren finner dessa vildmarker locka de för egna besök så vill jag ge rådet att aldrig gå ensam som jag gjorde i mitt oförstånd. En olycka kan lätt hända med allvarlig utgång. Där vildmarken tar vid finns ingen hjälp att få.

Karl-Erik Fridzén