Keivan Ashhami

---

Minnenas kavalkad, en onödig krönika i tre band

BOKEN "MINNENAS KAVALKAD en onödig krönika i tre band" är en skönlitterär prosabok skriven av författaren Keivan Ashhami. Boken tar oss med på en resa tillbaka till en stad där tidigare förbisedda detaljer dyker upp och gamla minnen börjar spöka. Genom författarens berättelse får läsaren följa med på en tidig morgonpromenad till Röda torget innan turisthorderna fyller torget och värmen blir påtaglig.

Under promenaden i smala och skuggiga parkstråk reflekterar huvudpersonen över livet, kärlek och musik. Genom beskrivningar av platser som Bolsjojteatern och GUM varuhuset i Moskva, ger författaren en målande bild av stadens atmosfär och karaktär. Musik spelar en central roll i berättelsen, där sångtexter och toner bidrar till att väva samman minnen och nutid.

Bokens andra del tar oss till den algeriska staden Oran som hemsöks av pesten och blir en stad i belägringstillstånd. Invånarna reagerar på olika sätt inför paniken och rädslan som sprider sig. Doktor Bernard Rieux tar upp kampen mot den dödliga sjukdomen och står i centrum för berättelsen om pesten.

I en annan del av boken möter vi karaktärer som diskuterar nostalgi, identitet och kulturell förankring. Genom dialoger och reflektioner vävs teman som självinsikt, förlust och förändring samman. Berättelsen tar läsaren med på en resa genom minnen, musik och existentiella funderingar.

"Minnenas kavalkad, en onödig krönika i tre band" bjuder in läsaren att reflektera över det förflutna, närvarande och framtiden. Genom en mix av berättelser, dialoger och musikaliska referenser skapar författaren en mångfacetterad berättelse som berör och engagerar. En resa genom minnen och kulturella landskap som väcker tankar och känslor hos läsaren.

Det börjar med råttorna. Snart därefter insjuknar de första människorna. Den algeriska staden Oran hemsöks av pesten och blir en stad i belägringstillstånd. Invånarna svarar på paniken och skräcken som sprider sig på olika sätt: vissa ger upp, andra söker syndabockar. Några få, som doktor Bernard Rieux, tar upp kampen mot den dödliga sjukdomen. Pesten, Camus *** Alla resor är inställda. I coronans fotspår. Så även min resa till Belarus. De flesta sociala aktiviteter är också inställda. Av samma anledning. Releasefesten för min senaste bok till exempel. Skulle ha varit imorgon. Jag hade sett fram emot den. Inte minst för att träffa massa bekanta jag inte träffat på länge, och som jag saknat. Vi är dock ett lydigt folk. När Folkhälsomyndigheten avråder från sociala kontakter lyder vi. Begivenheterna kring vårdagjämningen tänker jag i alla fall inte ställa in. Det må vara hur det vill med corona. *** - Det är nyår. Igen. Tjatigt? Sextiofjärde gången? - Fel grabben! Tvåtusenfemhundrafemtionde gången. Sen de började räkna i alla fall. - Sorry! Jag tänkte inte på tiden före mig. - Nej. Jag förstod det. Och förresten, tycker du verkligen att det är tjatigt? - Egentligen inte. Försöker bara ta avstånd från nostalgin. - Så i själva verket är du nostalgisk? - Kanske det. - Och försöker spela cool? - Cool vet jag inte. Hur tänker du? - Att inte visa glädje över Norouz utan att kalla det för tjatigt är väl att spela cool. - Så har jag aldrig tänkt. - Har du tänkt överhuvudtaget? - Min ärade fru börjar bli oförskämd. Jag drog igång Youtube för att lyssna på folkmusiken du sjunger, inte för att låta dig var dum mot mig. - Så jag ska sitta tyst i etern, hoppa fram när du behagar och trösta dig med min röst? - Ja, typ. Och vad är det för fel om jag tänkt så? - Det är inte riktigt så världen fungerar. - Och du vet allt om hur världen fungerar förstås? - Inte allt men tillräckligt för att förstå mig på hur du känner. - Jaså. Kan du i så fall vara snäll och berätta även för mig hur jag känner! - Som om du inte vet det själv. - Jag går inte omkring och påstår mig vara allvetare. 85 - Det gör inte jag heller. Jag bara sa att jag vet hur du känner dig. Jag ångrar att jag satte igång musiken på Youtube i första hand. Tänkte bara lyssna på en välkomponerad exposé över persisk folkmusik. Så här i vårdagjämningstider. Hamnat i ett obehagligt samtal med sångerskan. En sångerska som jag inget vet om. Annat än att hon är sopran, oftast sjunger på franska och är intresserad av persisk folkmusik. Söker på allas vår Wikipedia. Hon härstammar från staden Rasht vid Kaspiska havet. Det förklarar kanske namnet Darya (hav på persiska). Vidare framgår det att hon har studerat vid konservatoriet i Toulouse 1991 och några år framåt, är sångerska och kompositör och ganska framgångsrik. Hennes foto påminner om en annan av mina favoritsångerskor, Cecilia Bartoli. Cecilia är född 1966. När Darya är född framgår inte av Wikipedia men räknar jag baklänges borde hon vara född runt 1975, det vill säga strax innan den islamiska revolutionen i Iran. Vad som gör att hon är expert på hur jag känner mig i min exil framgår inte av Wikipedia. - Försöker du undvika vårt samtal? - Varför skulle jag göra det? - Inte vet jag. Säg det du. - Jag bara ville ta reda på vem du är innan vi fortsätter. - Och vet du det nu? - Lite mer än innan men inte tillräckligt för att förstå varför du gör dig till tolk över mina känslor. - Men lilla vän. Du är som en öppen bok just nu. Vem som helst kan läsa dig. - Och vad står där att läsa? - Att du tycker synd om dig själv. Till att börja med. Kanske inte för jämnan men just nu. - Säger du det? - Det gör jag. Och jag menar det. Du lyssnar på den musik jag sjunger. Tänker på dess enorma bredd, på alla dess variationer. På hur allt det här har varit en del av din kulturella bakgrund, på hur du har berövats ditt kulturarv. - Gör jag? - Absolut. Vidare tänker du på vilket lyckligt liv du hade i ditt forna sammanhang. Välförankrad i samhället, med en egen kultur som inte var i behov av att förklaras, eller försvaras, och med en utstakad framgångsbana. - Och allt det där kunde utläsas av att jag lyssnar på din röst? - Allt det där och mycket mer. - Ännu mer? - Visst. - Such as? - Som hur du har förträngt alla dessa tankar under alla dessa år. Hur du har tagit tag i en spade och börjat gräva där du står. I stället för att hänge dig åt nostalgi. Men nu, när du inte har behov av att ständigt vara i rörelse kommer tankarna ikapp dig. - Haha! Du har absolut fel. - Har jag? - Det är klart du har. Det är fullständigt meningslöst att dränka sig i hur det har varit. Något mitt folk är bra på. Flera tusen år har gått sen de var stormakter och det är fortfarande det enda de har att stoltsera med, och prata om. Sorgligt eller hur? - Sök inte medhåll hos mig. Här får du inget. Jag ser inget problem med att vältra sig i sitt förflutna. - Ditt problem. Jag ser stora bekymmer med att se bakåt hela tiden. Det är just det som hindrar mänskligheten från att utvecklas. - Kanske det, men att skjuta undan tankarna betyder inte att de försvinner. Förr eller senare hinner de ikapp dig. En vacker dag. Kanske på vårdagjämningen, när du är sextiofyra år gammal och inte behöver fokusera på framdriften. Då kan du lyssna på en exposé över folkmusik och tänka på hur du, brutalt, dragits upp med dina rötter från ett tryggt sammanhang, och kastats ut i världen. Klara dig bäst du kan! Jag orkar inte lyssna mer på »havet«. Det blir lätt som på Louvren. Stänger av den Youtube-kanal jag lyssnat på. Byter till El Condor Pasa i Simon & Garfunkels tappning. Då slipper jag moralpredikan. Alltid något. ***