Alan Paton 

---

Hymn till en älskad

I "HYMN TILL en älskad" ger Alan Paton läsaren en intim och gripande inblick i sitt liv och sin kärlek till hustrun Dorrie. Denna memoarbok är inte bara en personlig berättelse; den är också en reflektion över de sociala och politiska omvälvningar som präglade Sydafrika under 1900-talet. Paton, som blivit känd för sina djupgående skildringar av rasfrågor i sina tidigare verk, bjuder här på en mer personlig och sårbar sida av sig själv.

Boken är en hyllning till Dorrie, som han mötte första gången 1925. Deras kärlekshistoria, som inleddes under blyga och osäkra omständigheter, utvecklades till ett äktenskap som varade i fyrtio år. Patons skildring av deras relation är både naken och okonstlad, vilket skapar en stark känsla av närhet och autenticitet. I hans ord finns en djup längtan, ömhet och en erotik som genomsyrar deras samliv.

Patons förmåga att kombinera personliga upplevelser med en bredare samhällsanalys gör "Hymn till en älskad" till en betydelsefull läsning för den som är intresserad av både kärlekens komplexitet och de historiska kontexter som formar våra liv. Genom att dela med sig av sina innersta känslor och tankar, ger Paton oss en unik möjlighet att förstå inte bara hans liv utan också de utmaningar och förändringar som präglade hans tid.

Denna bok är en påminnelse om kärlekens kraft och dess förmåga att övervinna både tid och motgångar. För den som söker en djup och berörande läsning är "Hymn till en älskad" en värdefull och tankeväckande upplevelse.

"Alan Paton, född 1903 i en borgerlig anglikansk familj i Natal, blev omkring 1950 världsberömd som författare till två böcker om rasfrågan i Sydafrika: Cry, the Beloved Country och Too Late the Phalarope. Ingen annan sydafrikansk författare har, såvitt jag vet, med samma pregnans och samma behärskade lidelse skildrat rasförtrycket i Sydafrika och dess inverkan på både förtryckarnas och de förtrycktas karaktär och hållning. Nu har Paton utgivit en kort memoarbok, Kontakion for You Departed. Den är, som titeln anger, främst ägnad minnet av hustrun, som dog 1967, men den ger också en överblick av Patons liv och verksamhet överhuvud och bilder av den utveckling, som Sydafrika undergått de senaste fyrtio åren. Alan Paton var besatt av kärlek till sina undertryckta landsmän. Han var också, och det har blivit klart först genom denna memoar, besatt av kärlek till en enda människa, sin hustru Dorrie. De båda träffades första gången redan 1925. Dorrie, som var sex år äldre än Alan, var då gift med en annan; Alan, tydligen en exceptionellt oskyldig och renhjärtad ung man, blev förälskad i henne utan tankar på en förbindelse eller ett äktenskap. Kort därefter dog Dorries man, och efter ett skede av blyga och osäkra närmanden i den behärskade puritanismens tecken blev Alan och Dorrie gifta år 1928."

Titeln på memoarboken innebär, att det är en hymn till, ett slags åkallan av den efter fyrtio års samliv bortgångna hustrun. Det är bilden av kärleksförhållandet och främst av Alans kärlek till Dorrie, som ger boken dess storhet. Jag vet mig aldrig i en memoarbok ha läst en så naken, okonstlad och gripande skildring av ett långt äktenskapligt förhållande, där kärleken i form av erotik, längtan och ömhet ständigt, eller fåt oss säga nästan ständigt, tycks ha behärskat de älskande." Herbert Tingsten i GHT