Jean-Marie Gustave Le Clézio 

---

Terra amata

I "TERRA AMATA av Jean-Marie Gustave Le Clézio bjuds läsaren in i en värld där skönhet och grymhet samexisterar i en komplex och stark relation. Le Clézios prosa är inte bara en berättelse; den är en upplevelse som väcker känslor och tankar. Genom en intensiv och poetisk stil utforskar han livets dualitet, där varje ord är noggrant utvalt för att förmedla en djup känsla av både lidande och skönhet.

Boken inleds med en gripande dikt till en ödla, som symboliserar livets skröplighet och de konsekvenser som följer av att existera i en oförutsägbar och ofta grym värld. Denna inledning sätter tonen för hela verket, där Le Clézio med en mästerlig hand väver samman sina minnen och känslor med en lyrisk kraft som förvandlar prosa till poesi.

Läsaren får ta del av Le Clézios personliga reflektioner, där hans barndomsupplevelser och känslor av förlust och sorg framträder med en sällsynt klarhet. Denna existentiella prosa bjuder på en djupdykning i livets mysterier och utmaningar, vilket gör "Terra amata" till en tankeväckande och berikande läsning för den som söker mer än bara en berättelse.

Genom att kombinera starka bilder med en djup känsla för det mänskliga tillståndet, erbjuder Le Clézio en litterär upplevelse som stannar kvar hos läsaren långt efter att sista sidan är vänd. "Terra amata" är en bok som inte bara läses, utan också upplevs, och som ger insikter i livets skiftande natur.

Till min ödla.

Dina ögon är stora, ödla,

Din näsa är så platt, ödla,

Dina tänder ruttna, ödla,

Din svans bara trasor, ödla,

Katten dödade dig, ödla,

Du ville stjäla du, ödla,

Du har blivit straffad, ödla,

Så adjö då, lilla ödla,

Nu skall du begravas, ödla,

I den svarta kistan, ödla,

Det är nog rätt åt dig, ödla,

Vi har ju sagt åt dig, ödla,

Att aldrig någonsin, ödla,

Aldrig lata sig, ödla.

Le Clézio skriver inte poesi. Terra amata är inte en diktsamling. Ändå är hans prosa, som besvärjande och brinnande flödar genom hela boken i en mäktig ström, poesi. Sin upplevelse av världen som ett bländande kaos med skönheten som skoningslöst etsar sig in i honom likt eld och fyller honom med en lidande medvetenhet om livet som en oupplöslig förening av glödande skönhet och obarmhärtig grymhet som man inte kan nalkas utan att ta del av båda, förmedlar han i svindlande visioner burna av ord som motsäger, upphäver, förintar, understryker, beseglar och stöder varandra.

Dikten till ödlan springer fram då han som liten följer sin fars begravningståg.