Eric Linklater 

---

Ut i rymden

ERIC LINKLATER, EN skotsk författare med en unik förmåga att väva samman personliga erfarenheter med större samhällsfrågor, tar läsarna med på en fascinerande resa i sin bok "Ut i rymden". Publicerad 1951, erbjuder denna bok en blandning av reseberättelse, frontskildring och självbiografi, vilket ger en inblick i både författarens liv och de historiska omständigheternas påverkan på mänskligheten.

Boken tar sin början under en tid präglad av efterdyningarna av Koreakriget, med Linklater som beslutar sig för att lämna den kalla skotska vintern för en semester i Sverige. Hans resa blir dock mer än bara en avkopplande utflykt; den utvecklas till en djupgående utforskning av världen och människorna i den. Genom hans ögon får vi följa med från det lilla Nordsjöön till fjärran platser som Singapore, Hongkong och Korea. Linklater beskriver inte bara de geografiska landskapen, utan även de kulturella och mänskliga aspekterna av de platser han besöker.

I "Ut i rymden" skildrar han de allierade soldaternas liv under kriget, deras mänsklighet och motståndskraft i svåra tider. Hans observationer sträcker sig även till de mer färgstarka och livfulla aspekterna av de länder han besöker, som Nya Zeelands imperiemedvetande och de glada ungdomarna i Sydney. Linklater låter oss också ta del av hans personliga minnen och reflektioner, vilket skapar en djupare förståelse för de mänskliga relationerna som formar vår värld.

Boken är inte bara en dokumentation av en resa; den är en utforskning av vad det innebär att vara människa i en stor och komplex värld. Linklater bjuder in läsaren att reflektera över humanitet, identitet och de små stunder av skönhet och gemenskap som kan hittas i varje hörn av världen.

"Ut i rymden" är en bok som väcker tankar och känslor, och erbjuder en rik och mångfacetterad bild av både den yttre världen och den inre resan. För den som är intresserad av litteratur som förenar personliga berättelser med större historiska och kulturella sammanhang, är denna bok en värdefull läsning.

Våren och påsken kom sent 1951. I Korea hade det första vinterfälttåget avslutats. I Skottland hade Eric Linklater efter en vresig arbetsvinter bestämt sig för en lång, rejäl semester. I Central Office of Information i London satte man dessa saker i samband – Linklater gjorde det inte. Han hade överhuvud taget inte en tanke på något annat än att resa till Sverige; en god förevändning var att Stadsteatern i Göteborg skulle uppföra en av hans pjäser. Han började också med att prata igenom några nätter med sin gamle vän Karl Ragnar Gierow, trampade till fots i djupsnö uppför Åreskutan, invecklade sig i litterära dispyter med Frans G. Bengtsson, prövade kokkonsten på Operakällaren och genomförde i stort sett framgångsrikt sitt program att undvika varje tillbud till ordnat arbete. Men sedan blev det i alla fall Korea. Och därmed kom denna bok till stånd, en blandning av reseberättelse, frontskildring och självbiografi.

Linklaters resa blev ett vandringsår på rymdens vägar. Flyget har inte gjort världen mindre, säger han; tvärtom, det har vidgat utblicken, ökat möjligheterna. Hans färd från den lilla ön i Nordsjön förde honom inte endast över Singapore och Hongkong till Korea utan kom även att omfatta imperiets kärnländer på Södra halvklotet. Han berättar om brittiska, amerikanska och andra allierade soldaters krigsvardag, om deras storstilade sätt att sköta sitt jobb och hävda mänsklighetens rätt under omänskliga förhållanden.

Han berättar om jordslöseriet och imperiemedvedandet på Nya Zeeland, om glada ungdomar i Sidney, om otroliga australiska pionjärtyper och deras än underligare förehavanden, om svindlande naturscenerier på Nya Guinea och rofylld prakt på Ceylon. I dessa upplevelser flätar han in minnen från Italien, Sverige och Orkney, erinringar ur böckernas värld och samtal med människor han mött: stora gestalter, kända namn och okända människor av den sort Eric Linklater tycker om, folk som har den kuriösa egenheten att vara sig själva och låta andra vara det, folk som utan åthävor men också utan dagtingan visar vad humanitet är.