Kim M. Kimselius

---

Häxjakten

Kathleen är från Skottland och besöker sin brevvän Ulla i Sverige för första gången. De kommer till en plats där häxor brändes förr i tiden. Med ens är det som en tornado griper tag i flickorna och virvlar bort dem.

De tror att de har förflyttats i tiden, men i verkligheten har de kommit till en annan dimension. Där jagar folket häxor och trollkarlar, där är magin ständigt närvarande och där finns det riktiga drakar. Jakten på Ulla och Kathleen startar direkt, eftersom folket tror att de är häxor. En mystisk trollkarl ställer till det för dem, när de kämpar för att överleva och hitta tillbaka hem.

"En bok där gränsen mellan fantasi och verklighet är hårfin. Språket är innehållsrikt, målande och lätt att följa och spänningen stiger för varje kapitel. En bok att sträckläsa!" Ingela Svensson

UTDRAG UR HÄXJAKTEN:

Ingen annan uppfattade förändringen hos Ingerd, förutom Kathleen. Amalia pratade på som vanligt.

Ja, de har rest fyrahundra år genom tiden för att rädda mig från att brännas på bål och

Ingerd avbröt Amalia med ett skrik och slängde sig om halsen på henne.

Höll du på att brännas på BÅL? sa Ingerd och höll hårt om sin vän.

Tårarna rann i en strid ström nedför Ingerds kinder. Ja, det var bra nära, om inte de här Amalia visade på Ulla och Kathleen, flickorna, Ulla och Kathleen, hade kommit, hade jag bara varit aska nu. Ulla klättrade upp på bålet med lågorna brinnande omkring sig. Hon riskerade livet för mig. Är hon inte fantastisk?

Amalia drog sig ur Ingerds hårda famntag och väntade på hennes svar.

Ingerd strök handen över kinderna och fick något varmt i blicken igen. Hon gick fram och gav Ulla och Kathleen varsin kram, utan att säga ett ord. Även om hon inom sig höll med om att Ulla var modig och alldeles speciell. Det var inte många som självmant skulle ge sig in i lågorna för att rädda en helt främmande människa. Hon sa inget om det, hon hade även stängt av sinnet för de andra, eftersom hon trodde de var bedragare när de påstod sig komma från framtiden. Kanske kunde hon trots allt lita på dem? Amalia fortsatte prata, ovetande om sin väns misstankar.

Dessutom nedkallade hon blixt och dunder över folk så att de ramlade omkull och skakade av skräck. Och det bästa av allt, det du, det var när hon fick ledaren för hela folksamlingen att resa upp klätterredskapet mot bålet. Därefter kilade hon upp och räddade mig. Tror inte du, som jag, att hon är en stor och betydelsefull person i sin tid? sa Amalia och såg beundrande på Ulla, som vred sig olustigt över allt beröm.

Ingerd var övertygad om att Ulla var en stor häxa, eftersom hon hade sådan makt över så många människor på en gång. Ingerds misstankar byttes mot vördnad.

Äsch, jag är helt vanlig , sa Ulla. Jag gjorde bara min plikt. Vem som helst skulle ha gjort detsamma.

I nästa sekund insåg Ulla att det hade varit många människor som sett Amalia på bålet, ingen hade gjort något för att rädda henne, tvärtom, det var de som hade satt henne där. Vilket hemskt århundrade!

Jo, nu är det så att Ulla och Kathleen har ett litet problem. Resan genom tiden har gjort så att de glömt trollformeln för återresan, precis som jag glömde av hur jag skulle göra för att förvandla oss till människor. Nu är vi på väg till den där häxan, hon som är så duktig på att resa i tiden, vad heter hon nu igen?

De orden fick Ulla att blänga på Amalia. Varför envisades Amalia med att de var häxor?

Gerda! sa Ingerd och gick till järnspisen där en gryta stod och puttrade.

En skål med varm soppa tror jag skulle smaka.

Hon började hälla upp soppa i fyra träskålar som på något magiskt sätt hade dykt upp på bordet.

Ja, just det, Gerda. Vi är alltså på väg till henne för att hon ska hjälpa Ulla och Kathleen att komma hem till sin egen tid. Därefter tänkte jag söka skydd hos Gammelhäxan, för jakten är fortfarande igång. Folk är mycket uppretade, de kommer inte att ge sig i första taget. Det kanske är bäst att du också följer med, man vet aldrig vad de kan ta sig till.

Amalia babblade på, samtidigt som hon sträckte sig efter soppskålen.

Det var snällt av dig att tänka på mig , sa Ingerd. Men jag tror nog att jag stannar här. Det här är mitt hem. Här har jag alla trollbrygder och Monstret. Här känner jag mig trygg. Vem skulle hitta mig här? Men gå ni, gör det ni finner bäst. Jag klarar mig!

I samma stund som Ingerd sagt det sista ordet hördes en hård bultning på dörren och en mansröst dånade.

ÖPPNA DÖRREN OCH SLÄPP IN OSS, DU ELÄNDIGA HÄXKÄRRING. NU ÄR DET DIN TID ATT BRINNA! ÖPPNA!

Ulla och Kathleen såg förskräckta på varandra. Vad skulle de ta sig till? Den enda utgången var genom dörren där mannen stod och bultade. Var allt deras slit förgäves? Skulle de nu bli tillfångatagna och brända på bål trots allt?