Karl Popper 

---

Historicismens elände

I "HISTORICISMENS ELÄNDE presenterar Karl Popper en grundlig och insiktsfull kritik av historicism, en ideologisk ståndpunkt som hävdar att historiska lagar kan förutsäga samhällsutvecklingar. Genom att utforska både antinaturalistiska och pronaturalistiska varianter av historicismen, ifrågasätter Popper den traditionella uppfattningen om samhällsvetenskapernas metodologi. Han argumenterar för att den hypotetisk-deduktiva metoden, som är gemensam för alla vetenskaper, bör tillämpas även inom samhällsvetenskaperna.

Poppers analys leder till utvecklingen av en situationslogisk metod, som bygger på antagandet om aktörers rationalitet. Denna metodik möjliggör en mer nyanserad förståelse av sociala fenomen och öppnar upp för en "piecemeal social engineering" - en stegvis och systematisk ansats för att utvärdera och implementera sociala reformer.

Genom att skriva i en tid präglad av totalitära regimer, framhäver Popper vikten av kritisk rationalism som en grundpelare för det öppna samhället. "Historicismens elände" är därmed inte bara en metodologisk text, utan även en filosofisk plädering för frihet och kritiskt tänkande, vilket gör den till en central läsning inom kulturvetenskap och samhällshistoria. Boken placeras i samma tradition som andra klassiska verk inom samhällsvetenskaperna, såsom de av Émile Durkheim och Max Weber.

Historicismens elände är en klassiker i diskussionen om samhällsvetenskapernas metodologi. Karl Popper (1902-1994), en av förgrundsgestalterna i 1900-talets vetenskapsteori, vänder sig här mot föreställningen om historiska lagar och samhällsvetenskapernas förmåga att göra förutsägelser på grundval av sådana lagar. Denna föreställning, som Popper kallar »historicism», granskar han i dess antinaturalistiska och dess pronaturalistiska variant; den första byggd på idén om en fundamental dualism mellan samhällvetenskapernas och naturvetenskapernas metoder, den senare på antagandet att naturvetenskapernas metoder kan användas i samhällsvetenskaperna. I sin kritik av historicismen utvecklar Popper sitt eget samhällsvetenskapliga program, enligt vilket den hypotetisk-deduktiva metoden utgör den för alla vetenskaper gemensamma metoden och den s.k. situationslogiska analysen, baserad på modellantagandet om aktörers rationalitet, det för samhällsvetenskaperna specifika tillvägagångssättet. En sådan samhällsvetenskap kan enligt Popper omsättas i en s.k. piecemeal social engineering, en stegvis social ingenjörskonst, som undersöker möjligheten för och konsekvenserna av sociala reformer. Skriven i tecknet av de totalitära staternas »historicistiska» läror, är boken en engagerad plädering för den kritisk rationalismen som det öppna samhällets filosofi. Som ett inlägg i debatten om samhällsvetenskapernas metodologi hör den hemma bland andra klassiska metodtexter, såsom Durkheims och Webers.