Lars Ahlin 

---

Jungfrun i det gröna

BOKEN "I JUNGFRUN i det gröna" av Lars Ahlin är en fängslande berättelse som utforskar komplexiteten i mänskliga relationer och längtan efter förnyelse. Genom att skildra Astrids och Sörens liv, bjuder denna roman in läsaren att reflektera över teman som kärlek, besvikelse och det ouppfyllda moderskapet. Här är tre centrala aspekter av boken:

• En djupgående skildring av medelålders livskris

• En poetisk metaforik kopplad till natur och blomster

• Relationer som utmanar traditionella normer

Denna berättelse om Astrid, en kvinna i medelåldern, är inte bara en personlig resa utan också en spegling av samhällets förväntningar. Hennes liv med Sören, folkhögskolerektorn, är präglat av en barnlöshet som skapar en känsla av tomhet. Genom att vända sig mot Stig, en av eleverna, söker Astrid en väg ut ur sin inre konflikt. Lars Ahlin använder blommans symbolik för att illustrera Astrids kamp för att övervinna sin hämning och finna sin plats i livet.

I "Jungfrun i det gröna" utforskas också Sörens längtan efter förändring. Hans intresse för Maud, en ung kvinna med drömmar om teater, ger ytterligare dimensioner till berättelsen. Här ställs frågor om trohet och vad som verkligen betyder något i en relation. Genom att väva samman dessa karaktärers liv, skapar Ahlin en rik och mångfacetterad bild av hur vi navigerar våra känslor och önskningar.

Ahlin är känd för sin förmåga att skildra vardagslivets intriger med en ömhet som berör. "Jungfrun i det gröna" är en av hans mest lättillgängliga böcker, vilket gör den till en utmärkt ingångspunkt för dem som vill utforska hans författarskap. Berättelsen är en påminnelse om att även i de mest till synes vanliga livsöden finns det djup och mening att upptäcka.

Att läsa "Jungfrun i det gröna" är att ge sig själv möjligheten att förstå mer om människans natur och de relationer som formar oss. Denna roman erbjuder inte bara en berättelse, utan också en chans att reflektera över våra egna liv och de val vi gör. Lars Ahlin lyckas med att få oss att tänka efter, och det är just detta som gör hans verk så tidlösa och relevanta.

Det finns en blomma som folkpoesin smekt särskilt ömt genom att kalla henne Jungfrun i det gröna. Det är en enkel blekblå blomma. Hon växer inte vilt häruppe. När knoppen brister blottas fem långa pistiller. De står vuxna direkt ur kronans hjärta. Omkring dessa högväxta kvinnor trängs en hop ståndardvärgar som endast når ett kort stycke ovanför fållen på pistillernas gröna kjol. Medan andra blommor runt omkring henne får uppleva befruktningens glädje och meningsfullhet, händer ingenting här.

Obefruktade står pistillerna och lyfter sin höga stolta kropp... om de ynkligt små ståndarna inte duger att nå upp till dem och fullgöra vad de är till för nå det är deras ensak.

Sakta, nästan omärkligt börjar dramat fördjupas. Jungfrun övervinner sin kvinnliga hämning. Som på en gemensam signal bryter pistillerna sönder motståndet. De kastar sig bakåt som en fembågad fontänstråle. Allt djupare och djupare böjer de sig. De ger inte upp förrän deras kön fångat ståndarpollenets guldstoff.

Så berättar Astrid, för sig själv. Hon befinner sig i den be-gynnande medelåldern. Sedan tolv år tillbaka är hon gift med Sören, folkhögskolerektor. Deras äktenskap är barnlöst. Hon vet att det kommer att förbli det, Sören är hennes barn. Men med en sista, halvt desperat gest vänder hon sig mot Stig, en av eleverna på skolan, som skulle kunna skänka henne det barn hon önskar...

Men också Sören längtar efter förnyelse från en nedsliten tillvaro, ett nedsuttet äktenskap. Hans lösning är den unga Maud, flickan med skådespelardrömmar som ljugit sig bort från en alltför obehaglig verklighet.

Jungfrun i det gröna är ingen "svår" Ahlin, tvärtom är det en av hans lättillgängligaste böcker. Av ett vardagsdrama i en vardagsmiljö ger Ahlin en så ömsint inträngande skildring, att den berikar vår kunskap om våra medmänniskor, om oss själva, på ett väsentligt sätt.