Carl Oscar Jonsson

---

Mitt liv & kommentatorspåret

UR BOKEN:

"…UNGE Herr Jonsson tar sig an utmaningen att sova ut psykosen som ligger och lurar under ytan. Där växer den till sig dag för dag, ända tills den blir en del av mig, den blir mitt jag. Själv blir jag rädd och finner mig oerhört liten i ett större sammanhang. Vad som händer förstår jag inte. Eftersom jag slutar sova normalt har jag mikrosömn lite då och då. Skolan går trots allt ganska bra, frånsett att jag blir lite mer lättirriterad allteftersom huvudvärken smyger sig på.

Det enda som verkar ha någon som helst effekt är att dricka tills jag inte minns någonting och vaknar upp i dekadens någonstans. Så var min student. Så var herr Jonssons dans. Pratade inte med nån, försvann in i tomhetens hål.

Just då brydde jag mig inte heller, skämdes inte, ville bara vara någon annanstans ett tag och slippa mitt miserabla jag. Likt en robot tog jag mig in en spårvagn. Där mötte jag en från mitt nya jobb som guidade mig till Partille, där jag hade mitt uppehälle. Ty jag hade tagit över min mormor och morfars lägenhet. Där var mitt imperium. Vaknade upp dagen efter alldeles harmonisk och tillfreds. Skönt att studenthelvetet är över. Jag börjar jobba med detsamma. Bakar kakor och tar med till jobbet, plöjer igenom böcker. Minns att jag ligger i sängen några dagar. Gjorde ju inget när jag ändå var ledig, så tänker jag nu, så tänkte jag då.

Oundvikligen måste jag så småningom gå upp ur sängen och tar mig till närmaste apotek. Kvinnan vid disken tittar förundrat på mig och undrar vad som händer. Jag förklarar att jag legat i min säng, huvudet bultar och att jag svettas som en gris. Hon förkunnar att jag har vätskebrist. Det var ohyggligt varmt vid den här tiden, tiden är efterbliven och jag själv likadan. Både då som nu. Efter att ha druckit ohyggliga mängder vatten så att man hör ett mindre hav beredas i mitt inre, är det lagom tills jobbet börjar igen, som om inget har hänt. Ingen vet, ingen behöver någonsin få veta vad jag har för mig ibland på livets rand…"

Herr Jonsson (ur dikter/låttexter)

"Har du sett herr Jonsson? Den grabben e schizofren

Talar ut med självaste fan, om natten

Om du bara visste hur det hela ligger till

En psykosraket flyger vart den vill

Jag landar upp och ned ibland, i mellanrummets låtsasland

Ge mig alkohol tills jag spyr

Ge mig vad som helt så att jag blir yr

För jag känner ingenting

Jag har lärt mig att segla från dig till mig

Och runtomkring ingenting finns någonting

Och jag undrar; är det där jag är när allting brister?

Jag bär mina tårar, komprimerade till solar och vårar

När jag seglade mot väggen

Har du sett herr Jonsson? Har han sett sig själv

Mörkret under täcket, ser ljuset bortom räcket

Om du bara visste hur det hela ligger till

En psykosraket flyger vart den vill

Jag landar upp och ned ibland, i mellanrummets låtsasland

Alla mina röster är delar av mig själv ändå

Så jag är aldrig ensam när hatet tränger på

Jag bär mina tårar, komprimerade till solar och vårar

Då jag seglade mot väggen

Har du sett herr Jonsson? Den grabben e schizofren

Talar ut med självaste fan, om natten."

Ur boken: ”…Unge Herr Jonsson tar sig an utmaningen att sova ut psykosen som ligger och lurar under ytan. Där växer den till sig dag för dag, ända tills den blir en del av mig, den blir mitt jag. Själv blir jag rädd och finner mig oerhört liten i ett större sammanhang. Vad som händer förstår jag inte. Eftersom jag slutar sova normalt har jag mikrosömn lite då och då. Skolan går trots allt ganska bra, frånsett att jag blir lite mer lättirriterad allteftersom huvudvärken smyger sig på. Det enda som verkar ha någon som helst effekt är att dricka tills jag inte minns någonting och vaknar upp i dekadens någonstans. Så var min student. Så var herr Jonssons dans. Pratade inte med nån, försvann in i tomhetens hål. Just då brydde jag mig inte heller, skämdes inte, ville bara vara någon annanstans ett tag och slippa mitt miserabla jag. Likt en robot tog jag mig in en spårvagn. Där mötte jag en från mitt nya jobb som guidade mig till Partille, där jag hade mitt uppehälle. Ty jag hade tagit över min mormor och morfars lägenhet. Där var mitt imperium. Vaknade upp dagen efter alldeles harmonisk och tillfreds. Skönt att studenthelvetet är över. Jag börjar jobba med detsamma. Bakar kakor och tar med till jobbet, plöjer igenom böcker. Minns att jag ligger i sängen några dagar. Gjorde ju inget när jag ändå var ledig, så tänker jag nu, så tänkte jag då. Oundvikligen måste jag så småningom gå upp ur sängen och tar mig till närmaste apotek. Kvinnan vid disken tittar förundrat på mig och undrar vad som händer. Jag förklarar att jag legat i min säng, huvudet bultar och att jag svettas som en gris. Hon förkunnar att jag har vätskebrist. Det var ohyggligt varmt vid den här tiden, tiden är efterbliven och jag själv likadan. Både då som nu. Efter att ha druckit ohyggliga mängder vatten så att man hör ett mindre hav beredas i mitt inre, är det lagom tills jobbet börjar igen, som om inget har hänt. Ingen vet, ingen behöver någonsin få veta vad jag har för mig ibland på livets rand…” Herr Jonsson (ur dikter/låttexter) "Har du sett herr Jonsson? Den grabben e schizofren Talar ut med självaste fan, om natten Om du bara visste hur det hela ligger till En psykosraket flyger vart den vill Jag landar upp och ned ibland, i mellanrummets låtsasland Ge mig alkohol tills jag spyr Ge mig vad som helt så att jag blir yr För jag känner ingenting Jag har lärt mig att segla från dig till mig Och runtomkring ingenting finns någonting Och jag undrar; är det där jag är när allting brister? Jag bär mina tårar, komprimerade till solar och vårar När jag seglade mot väggen Har du sett herr Jonsson? Har han sett sig själv Mörkret under täcket, ser ljuset bortom räcket Om du bara visste hur det hela ligger till En psykosraket flyger vart den vill Jag landar upp och ned ibland, i mellanrummets låtsasland Alla mina röster är delar av mig själv ändå Så jag är aldrig ensam när hatet tränger på Jag bär mina tårar, komprimerade till solar och vårar Då jag seglade mot väggen Har du sett herr Jonsson? Den grabben e schizofren Talar ut med självaste fan, om natten."