Wettre, Håkan [red.]

---

Svärtan och ljuset

Att som Ann-Mari Didoff ha bott i Stockholm som barn på 20-talet måste ha varit att ha upplevt "den gamla världen", en erfarenhet att bära med sig in i den nya tiden. För det är just detta hennes konstnärsskap handlar om: att utforska resterna, följa spåren, avläsa liv i det nötta, att se det förflutna i nuet. Gång på gång återkommer dessa möten mellan tiden i Ann-Mari Didoffs konst, när hon gräver sig ner i tidsavlagringarna. Hennes bilder är förgängelsemotiv, minnesbilder, nuet slår in sin kil i det förflutna och det förflutnas närvaro är i högsta grad levande. Vi erinras om, att vår historielöshet kan bli ödesdiger. Nuet, som möter det förgångna och ljuset, som möter skuggan. Ljuset, som i Ann-Mari Didoffs bildvärld kan vara det bländande över Medelhavet eller strålkastaren på en byggarbetsplats. Mörkret kan vara historiens dunkel eller den svala skuggan under ett lövverk. Mörkrets fysiska gestaltningsform i hennes konst är kolet. I fantasin kan man så sluta cirkeln, när man betraktar en teckning av Ann-Mari Didoff av en grekisk teater. Kolet som fötts ur "underjorden" för miljontals år sedan, tecknar en byggnad, skapad av greker, i vars tankevärld ingick en tredimensionell form, som pekar fram mot en geometrisk struktur dagens kemister har upptäckt. Och därmed får kolteckningen på det vita pappret ytterligare en dimension i tiden och rummet.