I boken "Kulturminnesvård i efterkrigstid" utforskar Margareta Biörnstad det dramatiska skiftet i kulturminnesvården som ägde rum efter andra världskriget. Med etablerandet av freden 1945 öppnades nya möjligheter för att omforma samhället och främja kulturarvet.
En ny era för kulturminnesvården
Efter krigsåren, då fokus låg på försvar och överlevnad, kunde samhället börja planera för en mer fridfull framtid. Biörnstad utforskar de utmaningar som Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna stod inför när det gällde bristen på resurser och behovet av att anpassa sig till den förändrade samhällsstrukturen. Bristen på personal och ekonomiska medel förhindrade en effektiv skydd av kulturminnen och kulturmiljöer.
Dialog och utmaningar
Författaren belyser också den politiska kontexten och samarbetet mellan Riksantikvarieämbetet och beslutsfattarna i regeringen och riksdagen. Hon granskar de utmaningar som uppstod när det gällde att övertyga makthavarna om behovet av en utvidgad satsning på kulturminnesvård i det efterkrigstida samhället. Genom att kommentera perioderna under riksantikvarierna Martin Olsson och Bengt Thordeman samt två betydelsefulla utredningar på området kastar Biörnstad ljus över en avgörande tid i svensk kulturhistoria.
Om författaren
Margareta Biörnstad, en respekterad f.d. riksantikvarie, har en lång karriär inom kulturminnesvården. Med sina erfarenheter från Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum understryker hon betydelsen av att bevara och vårda vårt kulturarv för framtida generationer. Hennes gedigna bakgrund som delaktig i flera offentliga utredningar inom museiområdet och kulturminnesvården ger henne ett unikt perspektiv på ämnet.
Margareta Biörnstad är f.d. riksantikvarie. Hon fick sin första anställning vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum i början av 1950-talet. Från 1955 tjänstgjorde hon i olika befattningar vid ämbetsverkets fornminnesavdelning för att från 1972 ingå i verksledningen, först som överantikvarie och under åren 1987-93 som riksantikvarie. Under åren 1967-85 medverkade hon i flera offentliga utredningar inom museiområdet och kulturminnesvården.