Wiweka Warnling-Nerep

---

Rätten till domstolsprövning & rättsprövning

Rätten till domstolsprövning brukar uppfattas som central i en rättsstat. Icke desto mindre är det så, att i Sverige finns en viss misstro mot domstolsprövning av förvaltningsbeslut: ”Politikermakt” ställs mot ”juristmakt” och domstolsprövning framställs härvid t.o.m. som en odemokratisk företeelse. Vi har genom åren kommit att utveckla en delvis egen – och alltmer komplicerad – modell för prövning av förvaltningsbeslut, grundad på urgamla föreställningar om rätten att ”gå till Kungs”, men successivt reviderad i försök att uppfylla kraven enligt europarätten, d.v.s. Europakonventionen och EG-rätten. Sent om sider, närmare bestämt efter flera fällande domar i Europadomstolen, har vi fått acceptera, att förvaltningsbeslut inte längre naturligt överklagas till regeringen, Boverket, Finansinspektioner etc. som sista instans, utan domstolsprövning måste kunna komma till stånd på något sätt: Antingen genom ordinärt överklagande i länsrätt, alternativt möjligen genom prövning i tingsrätt i form av en fastställelse- eller fullgörelsetalan, eller så skall beslutet rättsprövas i Regeringsrätten. Det senare aktualiseras numera, fr.o.m. juni 2006, när den nya rättsprövningslagen trädde i kraft, endast beträffande regeringens beslut.

Mitt intresse för dessa frågor väcktes i och med 1988 års rättsprövningslag, vårt första stapplande försök att uppfylla de europarättsliga åtagandena; en lag som alltså ersatts av en helt ny lag med en annan konstruktion än den förra. Numera medges ”enskild” en rätt till domstolsprövning, som direkt grundas på Europakonventionen artikel 6, i realiteten på Europadomstolens praxis. Jämte rättsprövning har de generella möjligheterna till överklagande också byggts ut. Redan 1998 kompletterades FL med en ny regel om överklagande av förvaltningsbeslut i länsrätt (22 a ). Härefter har FL 3 förtydligats i försök att tillse, att nödvändig domstolsprövning verkligen kommer till stånd. Alltjämt finns nämligen ett ganska stort antal överklagandeförbud och regler om överklagande i annan ordning än till länsrätt, varvid fråga uppkommer, om hur dessa regler lämpligen skall hanteras: Skall ett överklagandeförbud i en specialförfattning åsidosättas med stöd av FL? Skall prövning hos t.ex. Presstödsnämnden eller Resegarantinämnden liknas vid domstolsprövning? Skall FL 22 a tillämpas, om HD ansett att en viss fråga kan prövas i allmän domstol? Frågorna är legio och praxis delvis rätt oklar.