Lars Gustafsson 

---

Sorgemusik för frimurare

LARS GUSTAFSSONS ROMAN "Sorgemusik för frimurare" är en fascinerande berättelse som fångar essensen av ett Sverige präglat av förändring och komplexitet. Med en intrig som kretsar kring tre personer som växte upp på femtiotalet, väver Gustafsson samman teman av rädsla, skönhet och hoppfullhet. Berättelsen utspelar sig under det tidiga 1980-talet, där karaktärerna plötsligt konfronteras med minnen från en hoppfullare tid, i en värld som har förändrats på djupet.

Ann-Marie, en gång en lovande mozartsopran, har nu blivit subrett vid en mindre stadsteater, där hon sjunger operetter som finansieras av staten. Hennes liv speglar den nostalgiska längtan efter det som en gång var, men också den svåra verklighet som präglar hennes nuvarande tillvaro. Jan, den tidigare hyllade poeten, lever ett liv som turistguide i Senegal, men tvingas återvända hem under dramatiska omständigheter. Hans liv är en påminnelse om hur snabbt tidens gång kan förändra våra drömmar och ambitioner. Hans rival, Hans, har blivit professor i Massachusetts och lever ett framgångsrikt liv, men han kämpar med insikten om att mycket av det han en gång värderade har förlorat sin glans.

Gustafsson skapar en djupt reflekterande och ibland melankolisk atmosfär, där det förflutna blir en kraft som påverkar nutiden. Romanen utforskar hur minnen och tidigare relationer kan forma våra liv, även när vi befinner oss i en tillvaro präglad av medelmåttighet och en känsla av förlust. Samtidigt finns det en strimma av hopp, där nya möjligheter börjar skönjas i horisonten.

"Sorgemusik för frimurare" är inte bara en berättelse om individers liv, utan också en kommentar på de sociala och kulturella förändringar som präglat Sverige under flera decennier. Genom Gustafssons skarpa iakttagelser och poetiska språk får läsaren en djupare förståelse för den tid och de känslor som formar våra liv. Denna roman är en värdefull läsupplevelse för den som söker insikter om det mänskliga tillståndet och de komplexa relationerna mellan dåtid och nutid.

Lars Gustafssons nya roman, den första sedan den över hela världen prisade "En biodlares död", handlar om tre människor som var unga på femtiotalet och som delade det decenniets speciella blandning av rädsla, skönhet och hoppfullhet.

När de vid 1980-talets början åter i olika former häftigt påminns om den hoppfulla epoken, och den form de en gång gav varandra, är det i en värld lika förändrad som när science fiction-romanernas tidsresenärer återvänder och finner att de inte återkommit till sin egen värld, utan en som är parallell.

Ann-Marie var en gång en mycket lovande ung mozartsopran. Nu, vid åttiotalets början, är hon subrett vid en mindre stadsteater, där hon sjunger statssubventionerande operetter.

Jan, en gång poeten av de tre, var lovprisad i samma andetag som Lars Forssell, Folke Isaksson och Staffan Larsson i femtiotalets recensioner. En del av hans dikter, i dubbel mening diktade, finns med. Som en ny Rimbaud lever han som turistguide i Casamance i södra Senegal, till dess politiska förvecklingar tvingar honom att brådstörtat lämna sin afrikanska utpost och starta den hemresa som skall bli hans sista.

Hans, en gång Jans rival om Ann-Marie, är professor i Massachusetts, framgångsrik, make och familjefar, men med få illusioner kvar i livet, och en känsla av att alltsammans gick alldeles för snabbt.

Det förflutna vaknar till liv, det börjar ingripa i allas liv, det bokstavligen äter dem, de tycks alla försvinna, i svalget mellan ungdomens förhoppningar och den egendomligt färglösa, utsiktslösa tid där de nu lever: medelmåttighetens, den smygande totalitarismens och nedgångens år. Men också år där nya möjligheter börjar bli synliga.