Anne-Marie Albiach 

---

Mezzaninen

I "MEZZANINEN: CATARINA Quias sista berättelse" bjuder Anne-Marie Albiach in läsaren till en komplex och tankeväckande värld, där språkets och minnets gränser utforskas. Denna postuma roman, som utkom 2019, är ett exempel på Albiachs djupa förståelse för litteraturens möjligheter och begränsningar. Med en bakgrund som poet och översättare, skapar hon en text som är både elliptisk och krävande, vilket bjuder in till reflektion och eftertanke.

Catarina Quia, romanens protagonist, navigerar genom en verklighet präglad av fragmentering och osäkerhet. Hennes berättelse är en cirkel av minnen och drömmar, där språket ibland tycks svika henne. Albiach fångar denna känsla av alienation och sökande med en skoningslös klarhet, vilket gör att läsaren kan känna av den smärta och det jubel som präglar Catarina Quia och hennes dubbelgångare.

Romanen utforskar teman av identitet och perception, där de möten och interaktioner Catarina har med andra människor ofta blir en källa till både förvirring och insikt. Berättelsen är inte bara en skildring av en kvinnas liv, utan också en djupgående undersökning av hur vi förstår och relaterar till vår omvärld.

Albiachs stil är typografiskt uppbruten och skapar en unik läsupplevelse som utmanar traditionella berättarformer. Genom att driva prosan mot dess yttersta gränser, erbjuder "Mezzaninen" en fascinerande inblick i författarens litterära vision och hennes förmåga att fånga det svåra i att uttrycka det mänskliga tillståndet.

För den som söker en roman som stimulerar tankarna och utmanar läsarens perspektiv, är "Mezzaninen: Catarina Quias sista berättelse" en värdefull och tankeväckande läsupplevelse. Anne-Marie Albiach står som en betydande röst inom litteraturen, och denna bok är ett utmärkt exempel på hennes förmåga att förena det personliga med det universella.

Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse, en roman av Anne-Marie Albiach.

Anne-Marie Albiach, född i Saint-Nazaire 1937 och död 2012 i Neuilly-sur-Seine, var poet och översättare. 1971 utkom hennes poesibok ÉTAT, utan tvekan en av de viktigaste böckerna i Frankrike vid denna tid; enigmatisk, förtätad, elliptisk, krävande. Mezza Voce, utgiven tretton år senare, uppenbarar andra spår och tonaliteter, också här i en typografiskt ytterligt uppbruten form, men nu i ett landskap som är mer vintrigt, nattligt och stratifierat. I sin oavslutade, paradoxala och svindlande roman Mezzaninen, postumt utgiven 2019, driver hon prosan mot dess yttersta gränser. "I smärtan vittnar skriften, buren av en skoningslös klarhet - och ett intensivt jubel - om den verklighet som är Catarina Quias, och hennes dubbelgångare Anne-Marie Albiachs." (Marie-louise Chapelle och Claude Royet-Journoud)

"Catarina Quia skrev hädanefter i en cirkel. Hon visste inte från vem eller varifrån denna cirkel härrörde. Språken omkring henne blev fragmentariska och de personer hon mötte hotade, efter att ha tyranniserat hennes kropp, också hennes förstånd. Catarina Quia levde där mezza voce i en dröm, minnet av den kom och gick, i sömnen - men också i vaket tillstånd." (ur Mezzaninen)