Kenneth Westlin

---

Kyrkklockan

JAROS DERVAN HADE fest. Han och fyra kompisar hade fyllt köksbordet med spritflaskor, kokain i små högar och kanyler. Det var femte dagen dom rumlade om och Daros nya flickvän, som var den som jobbat ihop allt på bordet, användes som en oömtålig leksak för deras allt bisarrare idéer. Nu stod hon naken på alla fyra och darrade av kyla och trötthet och sög en slak kuk på en man som satt på en stol, medans en annan man stod bakom henne och tryckte in frusna grönsaker i hennes underliv.

Hon var efter sex månader hos Dervan bara skinn och ben. Han hade charmat henne en dag och bjudit henne på en spetsad drink. Sen tog han med henne hem och filmade och fotade hennes avsvimmade kropp i alla möjliga ställningar. När hon kom någorlunda till sans gav han henne alternativet att göra "bara" ett jobb eller att lägga ut allt på nätet. Före och efter "jobbet" fick hon några piller som skulle "hjälpa henne" och hennes tid som Dervans inkomstkälla hade börjat. Han hotade med att avslöja hennes jobb för familj och vänner och tog i med hårdhandskarna när hon inte ville längre. Drogerna blev allt fler och starkare och ersatte både mat och sömn.

Hennes revben trängde nästan igenom hennes skinn och stora tovor av håret hade lossnat. Hon hade efter flera dagars oavbrutet jobb nere i parken, använts av männen på festen i fyra dagar utan att få sova eller vila. Hennes ögon var svarta av trötthet och hennes knän som hon tvingades krypa på hade fått stora blåsor som spruckit. Dom hade i ruset bestämt att dom skulle testa henne och låta "den lilla horan" göra rätt för sig. Piskrappen syntes tydligt på hennes rygg och männen roade sig med att hela tiden använda hennes rumpa när dom fimpade sina cigaretter. Hundratals märken som blödde och varade, täckte hennes bak. Hon var så svag att hon inte kunde stå längre och armar och lår hade mängder av kraftiga blåmärken från sparkar och slag för att tvinga upp henne, när hon försökt lägga sig ner eller ramlat ihop av utmattning.

Plötsligt stod Krantz i dörröppningen till köket. Ytterdörren hade varit öppen och han hade dragit sin pistol och gått in. Ett skott brann av och mannen med grönsakerna fick en kula genom huvudet. Han föll ner på sidan med halva skallen borta. Krantz nerfilade kulor var effektiva. Mannen framför flickan svängde runt på sin stol och försökte få tag i en jacka som hängde över en stolsrygg. Krantz skött honom i bröstet och halsen, pulsådern träffades och pumpade ut en kraftig stråle och strax efter skulle hans hjärta sluta slå. De andra tre männen satt bakom köksbordet och var som förlamade i någon sekund. Sen sprang Dervan upp och försökte ta sig in i ett rum bredvid. En kula i ryggen fick honom att ramla framlänges. Krantz siktade på de andra männen som sträckt upp sina händer i luften och sköt dem bägge med var sin kula i huvudet. Dervan försökte krypa iväg medans de bägge männens blod stänkte ner fönstret bakom. Krantz pistol klickade, magasinet var tomt när tryckte av mot Dervan. Så han sprang fram och landade hårt med ett knä i ryggen på honom. Sen tog han tag i hans huvud och drog till så att nacken knäcktes med ett knakande.

Krantz gick fram till flickan och tog tag i hennes tunna arm. Han drog försiktigt upp henne på fötterna och hon var tvungen att hålla sig i diskbänken för att inte ramla. "Ta på dig" kommenderade Krantz och flickan vacklade, famlande efter väggarna för att få stöd, in i sovrummet. Efter att Krantz druckit en stor klunk ur en flaska vodka och laddat om sitt vapen, gick han efter henne. Utanför hördes en siren på avstånd.

Hon hade lyckats dra på sig en tröja och ett par jeans innan hon ramlat ihop på sängen. Krantz tittade i några byrålådor och hittade ett par strumpor. Han började ta på henne strumporna och såg att någon piskat sönder hennes fotsulor. Krantz började gråta tyst medans han lyfte upp flickan i sin famn. Hon var helt frånvarande och verkade sova. Han bar hennes lätta kropp genom lägenheten och ner för trappan. När han kom ut till sin bil satte han henne försiktigt på passagerarsätet och körde sen iväg.

Det brann i en lokal som tillhörde frikyrkoförsamlingen i Viserum. Själva kyrkosalen klarade sig, men en samlingslokal bredvid blev helt förstörd. Detta var den sjunde branden i religiösa byggnader som drabbat Småland den senaste tiden. Det hade börjat med Svenska Alliansmissionens kyrka i Värnamo den sjunde Augusti och den, så som de följande, konstaterades vara anlagd. Mordbrand skrek nyheterna med stora bokstäver. Vilket också var den korrekta brottsrubriceringen av bränderna, som nu utreddes av Kommissarie Peter Krantz och Polisinspektör Pierre Valfridsson. Båda hade delegerats ut på fältet ifrån polisen i Växjö och hade det övergripande ansvaret. Krantz stod och tittade på en svartbränd brädbit som han höll i handen och svor tyst för sig själv över att behöva utreda något som han redan visste svaret på. - Den jävla idioten, vi skulle slagit ihjäl honom reda då, sa han och tittade menande på sin kollega som nickade lätt. - Jag vet, jag vet, svarade Valfridsson surt. Men va fan vi har ju inget, inte ett skit och du vet ju för fan att.. Längre hann han inte innan Krantz röt; - Ja, ja, ja, jag vet, fan också vi skulle slagit ihjäl den fan. Helvete, avslutade han och började röra sig bort från den nerbrända byggnaden. Krantz sparkade på några brädor och kastade den han hade i handen över huvudet så att den nästan träffade en av teknikerna som stod nedböjd och grävde i en soptunna vid husgaveln. Han stegade ut på den avspärrade gatan och skakade argt på huvudet medans han muttrade ilskna kommentarer om vad han borde ha gjort. Hans utbrott var riktade mot en äldre man dom haft i förvar, misstänkt för mord. Mord på en man från Göteborg, som blivit halshuggen på ett hotell strax utanför Växjö. Mannen hade flera gånger varit föremål för utredningar men hela tiden sluppit undan. Senaste gången var han kanske oskyldig, antagligen var det en pundare vid namn Jaros Dervan som var den skyldige även om dom inte lyckades bevisa det. Men Krantz kände ett starkt behov av att sätta dit den äldre mannen. Inte så mycket för att han brydde sig om att finna den skyldige, utan allra mest för att han känt sig förnedrad av att den gamle inte gick att knäcka. Det och att han, varje gång dom mötts, föraktfullt skrattat åt hans försök att få honom att erkänna. Alla bevis hade visat sig oanvändbara och gubben, som enligt honom, enbart var en lismande figur och en genomrutten brottsling. Skulle in på minst livstid, flera gånger om. Att mannen nu var misstänkt för mordbrand på flera olika byggnader i Småland, berodde på mannens syster som ringt in ”anonymt” till Krantz. Hon hade berättat hur hennes bror först slagit ut hennes framtänder och sen försökt köra över hennes katt. Samtidigt som han skrikigt att han skulle bränna ner hennes förbannade kyrka. Krantz hade tagit det hela ordagrant och åkt ut för att hälsa på gubben. Besöket hade bara gjort honom ännu mer förbannad, i synnerhet då gubben bara hånflinat och bett honom dra åt helvete. Kollega Valfridsson var inte helt överens med sin chef om vem som var den skyldige och skulle hellre än att rota i den gamles sophögar och speja utanför hans stuga, vilja utöka sökandet lite mer. Kolla upp andra förslag från allmänheten, för att komma framåt i utredningen. Men för husfridens skull höll han det lite privat och hoppades att allt skulle lösa sig av sig själv så småningom. Kanske lyckades pyromanen bränna sig inne eller så blev han religiös och ångerfull och angav sig själv eller så.. nja nåt kunde ju hända som gjorde att dom fick fatt i den dåren. Däremot var han ganska säker på att Anton Ljung var i sin stuga vid flertalet av bränderna, även om Krantz inte ville höra på det örat, utan påstod att det var ”någon annan” som var där. Någon som jävlades bara för att ge gubben alibi. För att lugna nerverna en aning, innan dom åkte tillbaka till stationen, passade dom på att åka förbi en lägenhet i en förort. Dom hälsade på en kille som pissade ner sina byxor redan innan Krantz dragit sin elpistol. Killens nya flickvän fick gratis underhålla Valfridsson medans det blixtrade till framför grabbens ögon. Skriken från lägenheten fick grannarna att undra hur det kunde komma sig att den vanligtvis kvinnliga stämman, nu ersatts av en fullständigt panikslagen man. Hade hon äntligen lyckats ge tillbaka? Ingen var däremot intresserad av att blanda sig i eller ringa 112. I det här området fanns det ingen återvändo för den som la sig i andras affärer.