Kenneth Westlin

---

Väskan

I DET STORA huset gick Karin fram och tillbaka. Hon var sliten och smutsig och hade antagligen inte sovit ordentligt på veckor. Hon skulle måla sina tånaglar, för att hon väntade hem Ury när som helst och då måste hon vara klar. Hon tittade ner på tårna och tyckte det var konstigt att färgen från igår satt kvar. Ury hade ju varit hemma igår tänkte hon, eller hade han inte? Hon kunde inte komma ihåg.

Det var Juli och varmt. Karin satte sig ner i karmstolen i det stora vardagsrummet och såg det stora brännsåret på sitt nakna lår.

Dagen innan när hon tänt en cigarett, hade hon tappat lite aska som hamnat på hennes ben. Det fick henne att undra hur det skulle kännas att bränna sönder sitt ben. Hon tog upp sin tändare och drog upp lågan till max. Hon tänkte lite, tittade på sin tändare, sen hon tänkte lite till.

Plötsligt satte hon satte lågan mot låret. Det gjorde ont men hon höll kvar. Det sved och blev rött, sen började det bubbla i huden och den blev hård och färgades svart. Huden sprack och krullade sig och köttet under började stekas. Hon höll kvar tändaren tills gasen tog slut. Sen la hon tändaren på bordet och tog upp den lilla flaskan med innehållet som hon brukade måla naglarna med. Hon drack några droppar och sekunderna efter började kroppen skaka våldsamt och hon hamnade i dvala.

När hon fått tag i giftet hade hon först följt instruktionerna noggrant och använt en skyddsmask när hon öppnade flaskan. Men efter några gånger tyckte hon det var jobbigt att svettas under masken och nöjde sig med ett munskydd. Det täckte även näsan och borde vara tillräckligt. Ibland hade hon känt lite lukt av medlet som läckte in trots skyddet. Det luktade först avskyvärt och hon hatade lukten. Men efter någon vecka hade hon vant sig och tyckte istället att det var en otroligt intagande lukt, som spred sig i rummet var gång hon målade sina tånaglar. Hon tog ibland upp flaskan och drog i sig en liten sniff. Men hon var försiktig, inte för mycket, bara lite, lite.

En dag låg en droppe på kanten av flaskan och hon kunde inte hejda sig, plötsligt hade hennes ena finger rört droppen och hon förde in fingret i munnen. Hon fick frossa och en kraftig orgasm av smaken. Kanske var det mest, att hon gjort det, att hon vågat. Men smaken, den oemotståndliga smaken av förbjudet, fångade henne helt och hållet och hon ägnade snart nästan hela sin tid åt att tänka på den lilla flaskan och de fantastiska innehållet. Hon slutade att gå ut, hon svarade inte i telefon, hon bara satt och höll i flaskan och tänkte på nästa droppe. Nästa underbara droppe som skulle göra allt det där farliga och förbjudna med henne.

När hon nu vaknade i karmstolen och såg sitt brännskadade lår, tittade hon en stund, innan hon fick för sig att hon skulle äta något.

Hon gick ut i köket och såg alla knivar som hängde på väggen. Hon tittade på den stora köttkniven och tänkte på en japansk maffiafilm, där man högg ett finger av den som ljög. Hon tänkte lite, tittade på köttkniven, sen tänkte hon lite till.

Hon högg kraftigt med kniven mitt på sitt vänstra långfinger. Fingret slets av och blod började spruta ur stumpen på hennes hand. Karin stirrade ner på det öppna såret och ramlade ihop på golvet.

När hon vaknade några timmar senare, hade blodet koagulerat. Hon reste sig upp och plockade ner en burk med tonfisk ur skafferiet. Hon tog med burken och en gaffel och gick ut i vardagsrummet och satte sig i karmstolen.

Hon höll upp burken för att dra loss locket, såg hon hur fisken på bilden stirrade på henne med ett stort öga. Hon undrade hur det skulle kännas att vara blind. Hon tänkte lite, tittade på sin gaffel, sen tänkte hon lite till.

Med ett ryck pressade hon in gaffeln i sitt vänstra öga och vred om. När hon drog ut gaffeln hade det fastnat slamsor av ögat och blod på spetsen. Det rann ur ögonhålan och droppade ner på hennes kind. När hon blundade med det andra ögat såg hon ingenting. Hon släppte gaffeln och sträckte sig efter den lilla flaskan på bordet.

Men flaskan var tom. Karin fick panik och reste sig förtvivlat upp.

Hon kom ihåg att hon fått tre flaskor. Två var nu slut, men var hade hon lagt den tredje, hon kunde inte minnas och var var Ury? Hade han varit där? Hennes tår var fortfarande målade. Det borde dom inte vara om han varit där. Hon stapplade fram till den stora byrån och drog ut den översta lådan för att leta efter flaskan.

I lådan såg hon sin revolver. Den revolver hon använt för att döda Eliza Rhode. Hon laddade den. Hon hade skjutit Eliza Rhode i huvudet. Undra hur det känns att bli skjuten i huvudet, tänkte hon.

Hon tittade på sin revolver, Sen tänkte hon lite till...........

Visst kunde man känna svaveloset ifrån Kvibergs kyrkogård denna afton när spårvagnen rullade iväg från Kortedala torg. Eller så kunde man inte det. Men röken från nya krematoriet fick i alla fall folk att hålla händer eller halsdukar framför trynet denna kalla novembereftermiddag. Det skulle egentligen inte ryka alls och definitivt skulle det miljövänliga sättet att ta farväl, av de stackare som fått en blöt och regnig dag som idag att brännas upp i sina snyggaste paltor, inte ryka alls. Men nyförvärvet av en skakig före detta student som haft på sig en ryggsäck på spårvagnen, gud förbjude, och därav näst intill förlorat förståndet, hade fått oönskade konsekvenser. Den unge mannen hade under lång tid i arresten på Skånegatan, där han vistats av någon outgrundlig anledning, lagt sig till med ovanan att rista in streck i väggen för att hålla koll på antalet dagar. Ett sträck var dag och den femte dagen ett snedstreck över de fyra andra.Men att rista i väggen ovanför britsen, där han låg och väntade på beslut av rättsväsendets långsamt malande kvarn, hade inte alls varit av den magnitud som det nervösa ristandet på manöverbordets pekskärm i krematoriet, skulle visa sig vara.Alla miljoner som investerats, i kliniskt ren miljö där alla otrevligheter vid likbränning var något som rensades bort och man inte kunde se röken utav, var nu som bortblåsta. Inga filter filtrerade och samtidigt som den forne studenten anslöt sig till de arbetslösa, via en kraftig spark i röva av föreståndaren för krematoriet, Satte sig Henrietta Ljung hostande på vagnen, som skulle föra henne ut på vidderna ifrån nordens största hamn.Efter att ha bytt till expressbuss vid Östra Hamngatan skakade Henrietta vidare över Hisingsbron. I förhoppning att hinna med buss 32 vid Eketrägatan, som skulle ta henne sista biten ner till det gigantiska industriområdet där hamnen med hennes båt låg. Men just den här morgonen så avvek inte västtrafiks bussar från det trista mönster som alltid tycks råda bot på folks förhoppningar om att komma i tid. Dagen till ära gick inte dörrarna att öppna när bussen stolt svängt in vid en hållplats på Gropegårdsgatan. Folk stod och slet sitt hår inne i bussen medans dom tittade ut emot sina arbetsplatser på Volvo Penta och Volvo Lastvagnar. Samtidigt som chauffören förklarade på bruten somaliska att ”inte dörr funka, laga kommer snart”.Att förbanna de nya digitala inloggningssystemet på kontoret, kanske man inte gjorde, men det dagliga löneavdraget gjorde onekligen sitt för att folks frisyrer blev allt annat än välartade.Efter att ha svettats i 8 minuter utan att någon av de utarbetade fixargubbarna från serviceavdelningen anlänt, tog vansinnet överhand. En stackare som jobbade på Penta med administrering av bultinköpsavdelningen, började sparka vilt på ena dörren. Att överhuvudtaget göra något som inte följer reglementet i Sverige anses ju vara näst intill brottsligt och flera av passagerarna höll sig om huvudet och ojade sig för vad som nu skulle hända. Men mannen som sparkade var aningen för stark och dörren gick upp någon centimeter. Svenskar är ju dessutom utomordentliga på att göra som alla andra, Så sparkandet spred sig och centimeter för centimeter öppnades dörren. Precis när förste tillräckligt smala passagerare trängde sig ut ur bussen, kom chauffören ihåg att det fans en nödknapp som kunde öppna dörrarna och vred på den. Tandläkarna i trakten fick lite extra arbete samma eftermiddag när det strömmade in folk som handlöst trillat ur bussen. Men efter en stund kunde en försenad Henrietta Ljung, som gjort ett misslyckat försök att promenera ikapp sin buss, hoppa in i en taxi som stod och hängde vid ett kebabgatukök vid Eketrägatan. Sju minuter och 600:- kronor senare stegade hon in på hamnkontoret, för att få lite information om sin båt.