Dante Alighieri 

---

Den gudomliga komedin

VID ÖVERSÄTTNINGAR AV utländska klassiker råder i vårt land något som i mångt och mycket liknar en konvention: resultatet bör vara kompatibelt med ett modernt och idiomatiskt svenskt språkbruk. I min översättning har jag resonerat annorlunda. Min fundamentala utgångspunkt har varit att ligga så nära originaltexten som möjligt för att bevara dess välljud och musikalitet, eftersom dessa komponenter kan anses vara oundgängliga för att överföra verkets poetiska kvaliteter. Jag har därför försökt att i möjligaste mån slipa bort de grava accenterna - detta genom att i vissa fall använda inverterad ordföljd. Tidvis förekommer även satsförkortningar för att göra språket mer rytmiskt och flödande. Man kan alltså med fog påstå att jag tänjer på det svenska språkets gränser för att göra det mer lyhört för originalets estetik. Av samma skäl har jag avstått inte bara från originalets rim, utan också från dess versmått. Kanske måste man här mer än brukligt betona avgrundsskillnaden mellan ett romanskt idiom författat på 1300-talet, och den moderna svenskan. Den skrud som mästaren valde för att gestalta sitt verk är inte nödvändigtvis kongenial för vårt väsensskilda språk.

Den hyllade nyöversättningen av Ingvar Björkeson.

Den gudomliga komedin tillhör de klassiker som människor i alla tider känt igen sig själva och sin egen tid i. Dantes kraftfulla epos har blivit en del av vårt kulturarv på samma sätt som verk av Homeros och Shakespeare. När Ingvar Björkesons moderna översättning utgavs för första gången 1983 hyllades den av kritiker och läsare.

Inledning av Olof Lagercrantz.