Göran Palm 

---

Ett år på LM 1

I "ETT ÅR på LM 1" av Göran Palm får läsaren en unik inblick i arbetslivet under tidigt 1970-tal. Boken, som är en del av en serie, utforskar sociala frågor och arbetarklassens villkor genom författarens personliga erfarenheter som monteringsarbetare på LM Ericsson.

Palm beskriver sin överraskning över arbetsplatsens struktur och kultur. Det finns inga löpande band, och arbetet utförs till stor del för hand. Lönerna verkar vara godtyckliga, vilket ger en känsla av oordning. Trots detta finns det en gemenskap bland arbetarna, vilket framhäver den mänskliga dimensionen i arbetslivet.

Genom sina observationer utmanar Palm fördomar om arbetarklassen. Han reflekterar över hur hans egna uppfattningar har formats av bristande insikt och hur verkligheten på LM skiljer sig från hans tidigare föreställningar. Denna insikt är central för bokens tema och ger läsaren möjlighet att ifrågasätta sina egna uppfattningar.

Palm betonar vikten av att förstå arbetarnas verklighet för att kunna formulera en meningsfull politisk ståndpunkt. Han argumenterar för att en socialistisk agenda måste baseras på en helhetsbild av verkligheten, snarare än utvalda delar. Detta perspektiv ger boken en djupare dimension och gör den relevant för diskussioner om klass och politik.

Göran Palm tog under ett år anställning som monteringsarbetare på LM Ericsson i Midsommarkransen 1970–71. I två fristående volymer redovisar han nu sina erfarenheter – andra delen utkommer våren 1973.

Citat ur "Ett år på LM 1":

"Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Men det var mycket som gjorde mig förvånad under året på LM. Det tillverkades inga telefoner där. Det fanns inga löpande band. Det mesta gjordes för hand. Lönerna verkade kunna sättas hur som helst. Det fanns gott om leenden. Det rådde partidiktatur i facket. Företaget verkade inte vara välskött."

"Vill man bli av med sina vanföreställningar om arbetare får man söka upp en miljö där arbetare lever och verkar. Innan jag själv fick åka in i vagnen och begav mig ut i verkligheten, hade jag aningslöst övertygats om att min egen syn på Sveriges arbetare var ganska fördoms­fri. Inte ens ett kvartals knagande och iakttagande på LM var i mitt fall nog för att denna skyddsmur skulle rasa. För ett tag var det som om hela den arbetarklass jag kommit till LM för att se i verksamhet plötsligt hade försvunnit genom en fallucka och bara lämnat en brokig samling individer kvar. Arbetarklassen tycktes ha gått under jorden, och med den ’folket’, och med den ’massorna’. Det var så att säga bara människorna kvar.

Det är i detta läge, när alla klara linjer tycks försvinna i ett mänskligt myller, som jag tror att en socialist får sin klassståndpunkt prövad på allvar. Ett revolutionärt program som bara bygger på valda delar av verkligheten är dömt att slås sönder av de delar av verkligheten som valts bort."