Sinziana Ravini

---

Olsson Mikael

Självporträttets historia är både lång och snirklig. Dürer, Rembrandt, Van Gogh, Dali, Frida Kahlo, Warhol, Cindy Sherman, Sarah Lucas, Amalia Ullman, Rafia Santana. Om porträttet är ett socialt möte med en annan person, så är självporträttet ett perceptuellt möte med den egna kroppen-och alla de fysiska begränsningar som en sådan handling innebär. Den fysiologiska omöjligheten att se sig själv har fascinerat konstnärer i århundraden och inspirerat geniala verk som leker med dessa begränsningar. Mikael Olssons självporträtt, som bara är självporträtt till hälften, eftersom endast hjässan och ögonen dyker upp i bilden, är en ypperlig inskrivning i konsthistoriens spegelsalar. Sinziana Ravini. För att förverkliga sina idéer använder sig Mikael Olsson av dokumentärfotografins metoder, genom att åta sig andra, ibland kommersiella, uppdrag får han tillgång till svårtillgängliga sammanhang som han sedan kan använda i sitt konstnärskap. "Jag är konstnär, jag använder mig själv för att komma in i nya situationer", säger han. Olssons självporträtt/selfies ifrågasätter vår tids narcissistiska selfiekultur och influerarnas status. Han utmanar också selfiens kompositionsprinciper, att ögonlinjen ska placeras en tredjedel ner från bildens övre kant. Olssons verk känneteckna av outtröttlig lekfullhet och intuition, intimitet och distans samt hans egna fysiska närvaro i stadsmiljöer och landskap, vid turistattraktioner och otaliga andra motiv. Olsson Mikael innehåller en essä av författaren och psykoanalytikern Sinziana Ravini.