Gunder Andersson

---

Baskermannen, döden och Joe Walcott

FRISTÅENDE FORTSÄTTNING PÅPOJKEN i brunnen. Detta är en roman där livsbejakelsen, nyfikenheten och äventyrslystnaden står i centrum. Pojken Gunder och hans upplevelser är i centrum. Tiden är början av 1950-talet. Ute i världen är det oro, Koreakriget bryter ut och det talas om ett möjligt atomkrig. För romanens unge pojke finns ett mer näraliggande hot: till hösten ska han börja skolan, av en äldre kamrat utmålad som helvetet på jorden. När han tvingas bära glasögon förstår han att han ska bli retad, men finner viss trygghet i pappans råd: att "göra som Joe Walcott", världsmästare i tungviktsboxning. Mycket händer i omvärlden som gör avtryck även i denna lantliga avkrok: Gustav V dör, skolfrökens hus brinner ned, ett taximord sprider rädsla och tidningarna är fyllda med skräckskildringar av tattarnas liv och leverne. För den lille pojken är idrottens hjältar en sorts sagofigurer att efterlikna, och när livet känns för svårt finner han tröst hos gestalter han lärt känna via radio och tidningar.Recensioner: "Nu följer författaren upp med nästa del, Baskermannen, döden och Joe Walcott, som i det mesta har just de förtjänster som gjorde första delen så underbar, en härlig konkretion och en anekdotiserad livsnärvaro som är medryckande ... Det är en framställning som på ett spännande sätt balanserar mellan att vara ungdomsbok och en skildring skriven för vuxna. Det betyder att den kan läsas av många ... klart är att Gunder Andersson är i färd att skapa sitt magnum opus, det som hela hans tidigare författarskap kanske mest har varit en förövning till." Tommy Olofsson - Svenska Dagbladet "Liksom i den tidigare barndomsskildringen Pojken i brunnen skildras ett ömsint förhållande mellan en hårt arbetande småbrukare och hans äldsta pojke. ... Det skulle ha kunnat bli outhärdligt macho om inte Gunder Andersson också skildrat sina tillkortakommanden i denna mansvärld. Som bild av ett förmodernt och hierarkiskt Sverige stämmer det till eftertanke. I mörka bisatser berättas om tattare, tvångssteriliseringar, yxmord och hygieniska skolbad. Det är kris för småbruken och de ekonomiska förhållandena knappa. Ändå är grundtonen närmast idyllisk. Med en sådan far blir ingenting riktigt farligt." Eva Ström - Aftonbladet "Gunder Anderssons bok är en lättläst och underhållande skildring av ett barns upplevelser i ett Småbrukar-Sverige som idag oåterkalleligen hör till vårt lands historia." Lars Rask - Bibliotekstjänst "Författarens inlevelsefulla psykologi imponerar, liksom förmågan att på kornet fånga barns perspektiv i förhållande till vuxenvärldens." Björn Gustavsson - Arbetarbladet, Gävle "Ofta kommer jag att tänka på Ivar Lo-Johansson när jag läser Anderssons roman. Det finns ett djupt liggande behov av att berätta, och gärna så enkelt som möjligt: Detta såg jag, så här var det. Personerna är tecknade med både ömhet och pregnans, och naturligtvis bär de fornstora namn som´Tupp-Erik'. ... Baskermannen, döden och Joe Walcott representerar dels en del av Sverige som vi inte längre får lov att läsa om, det Sverige som präglades av landsbygdens utsatthet, dels en stor berättarglädje. Att Gunder Andersson kunde berätta visste jag, men att han var en så skicklig och ömsint stilist har jag inte sett förrän nu." Kristian Lundberg - Helsingsborgs Dagblad

Fristående fortsättning påPojken i brunnen. Detta är en roman där livsbejakelsen, nyfikenheten och äventyrslystnaden står i centrum. Pojken Gunder och hans upplevelser är i centrum.

Tiden är början av 1950-talet. Ute i världen är det oro, Koreakriget bryter ut och det talas om ett möjligt atomkrig. För romanens unge pojke finns ett mer näraliggande hot: till hösten ska han börja skolan, av en äldre kamrat utmålad som helvetet på jorden. När han tvingas bära glasögon förstår han att han ska bli retad, men finner viss trygghet i pappans råd: att "göra som Joe Walcott", världsmästare i tungviktsboxning.

Mycket händer i omvärlden som gör avtryck även i denna lantliga avkrok: Gustav V dör, skolfrökens hus brinner ned, ett taximord sprider rädsla och tidningarna är fyllda med skräckskildringar av tattarnas liv och leverne. För den lille pojken är idrottens hjältar en sorts sagofigurer att efterlikna, och när livet känns för svårt finner han tröst hos gestalter han lärt känna via radio och tidningar.

Recensioner:

"Nu följer författaren upp med nästa del, Baskermannen, döden och Joe Walcott, som i det mesta har just de förtjänster som gjorde första delen så underbar, en härlig konkretion och en anekdotiserad livsnärvaro som är medryckande ... Det är en framställning som på ett spännande sätt balanserar mellan att vara ungdomsbok och en skildring skriven för vuxna. Det betyder att den kan läsas av många ... klart är att Gunder Andersson är i färd att skapa sitt magnum opus, det som hela hans tidigare författarskap kanske mest har varit en förövning till." Tommy Olofsson - Svenska Dagbladet

"Liksom i den tidigare barndomsskildringen Pojken i brunnen skildras ett ömsint förhållande mellan en hårt arbetande småbrukare och hans äldsta pojke. ... Det skulle ha kunnat bli outhärdligt macho om inte Gunder Andersson också skildrat sina tillkortakommanden i denna mansvärld. Som bild av ett förmodernt och hierarkiskt Sverige stämmer det till eftertanke. I mörka bisatser berättas om tattare, tvångssteriliseringar, yxmord och hygieniska skolbad. Det är kris för småbruken och de ekonomiska förhållandena knappa. Ändå är grundtonen närmast idyllisk. Med en sådan far blir ingenting riktigt farligt." Eva Ström - Aftonbladet

"Gunder Anderssons bok är en lättläst och underhållande skildring av ett barns upplevelser i ett Småbrukar-Sverige som idag oåterkalleligen hör till vårt lands historia." Lars Rask - Bibliotekstjänst

"Författarens inlevelsefulla psykologi imponerar, liksom förmågan att på kornet fånga barns perspektiv i förhållande till vuxenvärldens." Björn Gustavsson - Arbetarbladet, Gävle

"Ofta kommer jag att tänka på Ivar Lo-Johansson när jag läser Anderssons roman. Det finns ett djupt liggande behov av att berätta, och gärna så enkelt som möjligt: Detta såg jag, så här var det. Personerna är tecknade med både ömhet och pregnans, och naturligtvis bär de fornstora namn som´Tupp-Erik'. ... Baskermannen, döden och Joe Walcott representerar dels en del av Sverige som vi inte längre får lov att läsa om, det Sverige som präglades av landsbygdens utsatthet, dels en stor berättarglädje. Att Gunder Andersson kunde berätta visste jag, men att han var en så skicklig och ömsint stilist har jag inte sett förrän nu." Kristian Lundberg - Helsingsborgs Dagblad