Johan Anders Linder 

---

Johan Anders Linders Minnen

Volym 5 innefattar minnesanteckningar från åren 1857–70. Linder har nu blivit äldre, och hans Minnen innehåller flera korta notiser. Han deltar inte heller lika aktivt i de sociala aktiviteterna under dessa år, och har därför också mindre att berätta. Under ca fem år, från 1863 fram till juli 1868, gör han dessutom ett uppehåll i sitt skrivande, och har därför sammanfattat perioden (X:193); troligen baseras detta på vissa minnesanteckningar. Linder klagar över att en del passerat som ”icke blir här anmärkt i chronologisk ordning, är en följd af att hogkomsten af händelser upptina efteråt utan ordning i minnet, likasom tonerna i Münkhausens posthorn” (X:239). Det finns därtill luckor i anteckningarna, såsom datumangivelser, vilka Linder haft för avsikt att komplettera men där detta inte skett. Åren 1857–70 är dramatiska, i Umeå och Västerbotten, i Sverige och i världen, och några axplock av allt som återberättas skall redovisas. Nödår följer på varandra, och inom fattigvården – där Linder som fattigföreståndare har en central position – arbetas det febrilt. I början av år 1857 berättar han om hur fattigvården samlar in pengar vid auktioner som försäljer kvastar, tvagor (viskor för rengöring), vävda arbeten och andra hantverk som fattiga förfärdigat. Inte alltid blir förtjänsterna stora, men det blir i alla fall en del pengar för inköp av spannmål till nödställda (X:1–2). Även 1863 är ett svårt år, i synnerhet i Lappmarkerna och i norra Finland och Österbotten, och det ordnas ”soireer, Concerter och societets spectak[l]et” för att samla in pengar till behövande (X:182). Vid ett sådant tillfälle framförs en längre dikt av skalden och tidningsmannen Johan Nybom (X:182–186, även X:217–222). Vid storsvagåren 1866–68 uppehåller sig Linder, naturligt nog, ännu längre. I början av 1866 noterar han sålunda att ”[o]msorgerna och bestyren för fattigvården blifva nu mycket besvärliga och tidsödande, och behofven ökade” (X:243). Och 1867 blir förhållandena än sämre, och året inleds med en notis: ”Att beskrifva allt det elände som med loppet af detta olycksår rådde i landet skulle fylla en hel volym och ändå icke blifva fullständigt. En ej ringa del af befolkningen var hardt när att svälta ihjel, innan öppet vatten gjorde tillförsel af lifsmedel möjelig” (XI:3). Nämnvärt bättre blir det knappast 1868: ”Nya året ingick, såsom af det föregående väl kan skönjas, under hunger och dyrtid” (XI:25). Nöden kommer Linder särskilt nära genom läsungdomarna, ty ”[s]törre delen af nattvardsungdomen måste jag äfven understödja, emedan föräldrarne ej mäktade förse dem med nödigt matförråd” (XI:4). Problemen fördjupas genom de smittsamma sjukdomar som genom åren grasserar, såsom smittkoppor och tyfus (XI:28–29). Hjälp samlas som vi sett in i samband med auktioner på slöjdvaror, vidare vid välgörenhetsevenemang och genom försäljningen av skrifter där intäkterna går till nödställda, dessutom genom generösa gåvor från utlandet. I boklådor i Stockholm läggs listor ut för att samla in gåvor till behövande. I förbindelse med nödåren nämns även tidens Amerikaemigration. Linder framhåller att betydande orsaker till utvandringen ligger ”i missvexter, brist på arbetsförtjenst, och i en minskad handel, samt ett stillastående i alla affairer och den brist på företagsamhet, som alstrats af de sista årens svåra conjunkturer” (XI:80). Men det finns andra skäl: ”Lusten för ombyte, och en förhoppning att i hast kunna göra lycka i det så mycket beprisade förlofvade landet, äro väl ofta nog bidragande orsaker, i förening med okunnighet om förhållandena i förenta Staterna. En benägenhet för ombyte har ock altid utmärkt den stora Göthiska stammen. Många Emigranter hafva ock utspridt sanningslösa uppgifter om förhållandet i det aflägsna landet. Utvandrade slägtingar göra ock sitt till för att i det främmande landet få se sina vänner och bekanta” (XI:81). Linder är uppenbarligen tidigt ute med initierade reflektioner av detta slag. Sågverksexpansionen sker under den här tiden, och här framkommer även intressekonflikter. År 1867 beskyller sålunda jägmästaren Gustaf Erik Lind ”Herrarne Dickson”, ägarna till Baggböle sågverk, för att kronotimmer som flottats från Lycksele ”åtföljt Baggböle Sågverks timmer utföre elfven, och hvilket tillgrep [Lind] ansåg vara af [Baggböles] folk, eller betjening, verkställdt” (XI:15). Lind lagförs för sina anklagelser – och fälls i Umeå rådhusrätt. Processen följs i rikspressen som har sympatier för Lind, och pengar samlades in till honom men också ”respengar och arfvoden åt rättegångsbiträden” (XI:16). Just vid denna tid myntas ord som baggböling, baggböla och baggböleri. I samband med Linders femtio år som präst år 1859 inbjuds till stor fest (X:78–80). Linder bjuder in ”Socknens ståndspersoner med deras Fruar, samt kyrkovärdarne och Fattigvårdsstyrelsens Ledamöter, tills. något öfver 200 personer, på Caffe” (X:78). Han berättar: ”Sedan man druckit Caffe, och jag med glas i hand helsat mina Gäster välkomna, surprenerades jag med en skål, som med ett utmärkt vackert tal föreslogs af Doct. Grafström och åtföljdes af en sång i quartett hvartill han gifvit orden. Jag blef djupt rörd och förmådde knappt med några ord besvara skålen, då en ännu mindre förmodad öfverraskning återstod, i det Doct. Gfm, efter ett nytt föredrag med afseende på min verksamhet i egenskap af Fattig-Föreståndare, öfverlemnade mig, å fattigvårdsstyrelsens Ledamöters vägnar, en Silfver-vas, som de på enskild bekostnad anskaffat för tillfället. – Äfven jag hade, med min goda Gummas bifall, i tysthet beredt dem en liten surpris, genom en donation till fattigvården af 500 Rdr” (X:78–79). Detta synes ha blivit en av höjdpunkterna i Linders liv. Linder är en av Tygelsjöprosten J. E. Rietz’ främsta lokalmeddelare när denne sammanställer sitt svenska dialektlexikon. Redan 1859 sänder Linder in uppgifter om till Rietz, och när denne något år senare reser norrut, träffas de. I ett brev från biskop Israel Bergman 1860 understryks betydelsen av Linder för tillkomsten av dialektlexikonet, och det uttalas, detta efter Rietz, stor ”tacksamhet och högaktning för den berömliga möda som Hr Pastorn haft ospard att lemna [Rietz] de uppteckningar och upplysningar om Westerbottniska folkspråket, hvilka han begärt” (X:126). På Rietz’ initiativ, och som ett tack, kallas Linder år 1863 till ledamot av Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab i Köpenhamn (X:211). Den språkintresserade Linder skriver även i Umeåbladet om slut-å i namnen Umeå, Piteå, Luleå etc. (X:251–256). Artikeln avslutar han med att säga att förhållandet att namnen ”äro af Lappskt ursprung, och tagna från de floder hvarintill de invandrande valde sina första bostäder, är väl otvifvelaktigt, och någon annan anledning till sednare namnförändringarne, genom tillägget af: å, lärer heller icke kunna spåras än kyrkors och städers lägen vid flod eller å, äfven om afsigten derjemte varit att utplåna den Lappska derivationen” (X:254–255). Detta är intressanta reflektioner. Vissa dramatiska händelser sker i Linders familjekrets. Sålunda brinner i april 1858 mangårdsbyggnaden på Linders gård i Baggböle ned (X:38) där dottern Fredrika, som arbetar i skolan i Baggböle, bor. Sannolikt förkyler hon sig ”i de kalla rum hon, för att kunna fortsätta skolundervisningen i Baggböle, bebodde. Hösten var kall och stormig, och min nya mangårdsbyggning kunde [---] ej blifva färdig till inflyttning förr än vid October månads utgång” (X:72). Fredrika blir sämre och sämre, och avsomnar den 6 maj. Grafströms berörande ”Ord vid grafwen” återfinns i Linders Minnen (X:90–98). Vad gäller den kulturella scenen får vi vissa, men inte så många, inblickar under perioden. På fettisdagen 1862 är sålunda Linder t.ex. inbjuden till en kostymbal, där bl.a. en grupp zuaver, alltså soldater från norra Algeriet, marscherar in (X:168). Och så berättar han att sonen Herlog Robert år 1865 sätter upp ”ett Societets Spectakel i Löfånger, dervid uppfördes en vaudevill. Tre för En, dervid han äfven debuterade” (X:237). Detta är ett danskt lustspel som utgivits i svensk översättning 1858, så det är ett rykande aktuellt stycke som spelas i Lövånger! Linder åtar han sig även en del arkitektuppdrag under dessa år, bl.a. för brukspatron Erik Häggström, guldsmed Erik Linderoth, konditor Fredrik Plagemann (X:4), brukspatron Erik Forssell och länsbokhållare Magnus Huss (X:40). Vid uppförandet av nya läroverket, som invigs 1860, har Linder till en början ett finger med i spelet (X:52, X:99). Han ritar så sent som 1868 för handelsman Carl Rydins räkning en påbyggnad av mangårdsbyggnaden på Grisbacka – och, konstaterar han, detta blir ”[s]annolikt sista gången jag haft, och kunnat verkställa ett dylikt uppdrag” (XI:38). Vi ges också en hel del inblickar i Linders arbete med Holmsunds kyrka. Vi följer sålunda orneringsarbeten (X:143, X:168), med ”Emblemer på predikstolen, altaret och orgel-läcktaren skuros i trä, sådana de nu befinnas på sina platser. Det största partiet var korset, med sin svepduk, och törnekransen”. Och den 30 augusti 1863 invigs Holmsunds kyrka av A. A. Grafström, biträdd av sex präster. Erik Andreas Rosenius – broder till väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius – håller tal till landshövding Gustaf Lorentz Munthe samt Grafström och Linder. Den sistnämnde blir ”frapperad af de allusioner på min barndom, mina ungdoms öden, och min odling och plantering i Norsjö, som så vackert och var så sannt och träffande, som skulle han sjelf v