Peter von Almassy

---

Omhändertänksamheten

Ulla betraktade sin avbild. Hon var perfekt. För att reducera allt ovidkommande brus gick Ulla rakt på sak: ”Låt oss kommunicera.” Ulla nickade. Hon log sitt bästa leende. Det var svårt: ”Du vet vem jag är, eller hur?” ”Naturligtvis. Det är du som är vackra Ulla, min avbild.” Rösten var varm och vänlig. Hon log, en aning skevt. Ögonen var kalla. De fäste sig på Ullas ansikte. Känslan var påtaglig. Ulla blev förstummad. Med stigande oro betraktade hon sin spegelbild. Här har något hänt, men vad? Hon skrattade till, nervöst: ”Nej, nej, du förstår inte. Det är jag som är din första upplaga. Jag menar, du är en Human-Robot. Du har skapats efter mig. Din personmatris är formulerad efter min identitet.” Ulla stod tyst en stund. Sedan steg hon fram mot Ulla, sträckte fram sin hand. Ulla ryggade tillbaka. Skrämd. ”Får jag… röra dig?” Hon tvekade: ”Jo, ja… javisst.” Ulla strök sin hand över hennes ansikte, rörde vid hennes bröst. Händerna sökte sig över magen, ner mot låren: ”Det är märkligt. Du är perfekt och, får jag säga det, mycket attraktiv. Låt oss lära känna varandra närmare.”