Ulrika Flädjemark

---

Viljan att vara reko

Rehabiliteringskoordinator (reko) har tillkommit som en ny, lagstadgad funktion i linje med att göra arbetsåtergång för sjukskrivna ett prioriterat område inom vården. Reko har som uppgift att stödja patienten, samordna den interna organiseringen i sjukskrivningsprocessen samt samverka med externa aktörer; såsom arbetsgivare och Försäkringskassans handläggare. Den förgivettagna metaforen är att rehabkoordinatorn agerar som ”spindeln-i-nätet” för att åstadkomma detta. Avhandlingen syftar till att studera rehabkoordinatorn i sjukskrivningsprocessen inom ramen för organisations- och professionsstudier. Utifrån syftet har två huvudsakliga frågeställningar formulerats; hur rehabkoordinatorns roll och funktion synliggörs i en vårdprofessionskontext, samt hur rehabkoordinatorn framstår som organisatorisk subjektivitet i förhållande till funktionens uppdrag. Avhandlingens teoretiska referensramar utgår från Michel Foucaults politiska filosofi med governmentality i förgrunden. Avhandlingens 19 semi-strukturerade intervjuer med rehabkoordinatorer har tillsammans med observationer samt offentliga dokument där rehabkoordinatorns arbetsuppgifter beskrivs, analyserats med tematisk nätverksanalys. I analysen har ett abduktivt förhållningssätt med utgångspunkt i en dispositiv analytisk strategi använts. Analysen visar att funktionen är otydlig i den dagliga verksamheten. Rehabkoordinatorn upplever oklarheter i hur uppdraget ska utformas, vilket även uttrycks i förhållande till hur lokal verksamhetsledning och kollegor uppfattar uppdraget. Otydligheten till trots uttalas en vilja att hjälpa och stödja patienten. Därmed skapar otydligheten och den goda viljans produktiva makt i förhållande till hur rehabkoordinatorn väljer att agera i rollen, två röda trådar som går hand i hand och interagerar med varandra. I styrande dokument framställs att vårdprofessionslogiken med dess intuitiva individcentrering och biopolitisk logik som övergripande legal styrning, enkelt kan sammanföras i en och samma roll vilket ger sken av ett rehabkoordineringens janusansikte som är oproblematiskt. Janusansiktets dubbelnatur kräver emellertid ett tydliggörande. Tydliggörande kommer till stånd genom att rehabkoordinatorn använder olika strategier, t ex genom klädsel och att använda rumslighet på ett sätt som koordinatorn finner lämpligt med utgångspunkt i den personliga tolkningen av hur rollen ska iscensättas. Att utarbeta strategier avseende hur rollen ska agera i förhållande till övriga vårdprofessioner, företrädesvis läkaren, är andra sätt att skapa tydlighet. Med utgångspunkt i offentliga dokument emotses ett görande från rehabkoordinatorns sida som överför en förväntad normering till patienten och övriga inom vårdorganisationen på ett sätt som gör att patienten förstår sitt eget bästa och agerar därefter. Rehabkoordinatorn formar i rollen som subjekt hur funktionen kommer att ta sitt uttryck genom följsamhet eller motstånd mot den förväntade normering som råder i styrande dokument. I subjektiveringsprocessen väljer rehabkoordinator som individ med vilket vetande i förgrunden som agerandet utövas och genom detta, hur subjektivitet formas. Andra metaforer än den förgivettagna spindeln-i-nätet ger här en bild av hur rollen formas; till exempel att agera detektiv, ventil, lots, brygga. Avhandlingen bidrar till förståelse hur statlig övergripande styrning konstituerar självstyrning och formering av organisatoriska subjektiviteter. I det här fallet det formande som rehabkoordinatorn uttrycker genom den subjektivitet som iscensätts för att klargöra otydligheten som kan ses ur två perspektiv, som möjliggörande och som hindrande. För att otydligheten inte ska leda till rolloklarhet behöver en dubbelriktad kommunikation komma till stånd inom vårdorganisationen - med chefer och med kollegor - med utgångspunkt i att tala klarspråk om det kontroversiella i rehabkoordinatoruppdraget där agerandet förväntas styras av det försäkringsmedicinska paradigmet.