Ibland tänker de att om Jonna hade varit liten, fem år, eller kanske tio år, då skulle tvivlen inte vara lika starka. Då skulle de ha varit helt säkra på att deras dotter blivit dödad. Och sedan gömd, nedgrävd eller kastad i sjön. På sätt och vis skulle det ha varit lättare.
Men Jonna är inte liten. Hon är sjutton år och försvinner spårlöst den fjärde november. Det finns inget brev, ingen dagbok som hon lämnat efter sig. Sedan några veckor lever föräldrarna, Magnhild och Jon, i ovisshet. Om hon rymt skulle hon väl låta dem veta det. Vart i all världen skulle hon ha tagit vägen?
Är det deras fel? Har Magnhild varit för dominerande, har Jon varit för undfallande? Gav de inte Jonna tillräckligt med kärlek och omsorg? Jon vågar inte berätta för Magnhild att han ofta ser dottern i sina drömmar, att han fortfarande hoppas.
"Det är en mycket stark berättelse ... omskakande läsning."
Västerviks-Tidningen
"Hon skriver sällsamt vackert. Stillsamt. Melankolin är spröd som höstlöv, genomlyst av den starka solen."
Expressen
"Psykologisk rysare av stora mått ... Det är spännande, för en förälder ohyggligt spännande."
Falu-Kuriren