Elias Lönnrot 

---

Kalevala

KALEVALA ÄR EN episk skatt som har rotat sig djupt i den finska kulturen och litteraturen. Författad av den framstående Elias Lönnrot, en finsk läkare och runforskare, är denna hjältediktning en samling av myter, folkdikter och runosånger som samlades in på 1830-talet. Genom 50 sånger förmedlar Kalevala fantastiska äventyr och berättelser från den finländska mytologin, vilket ger läsaren en inblick i en värld av trolldom och heroiska handlingar.

Det som gör Kalevala unik är dess användning av kalevalameter, en speciell versform med allitterationer och en distinkt rytm som påminner om fornnordisk poesi. Elias Lönnrot ägnade fjorton år åt att färdigställa detta episka verk, som sedan dess har blivit en symbol för den finska litteraturen och en spegel av den finska folksjälen.

Med en central konflikt mellan det mörka Pohjola och det ljusa Kalevala, speglar Kalevala den hårda verkligheten vid Vita havets stränder i de ryska byarna där berättelserna har sina rötter. Lönnrot, även om han skrev några egna verser, är främst känd för att ha sammanställt och gestaltat dessa muntliga berättelser till en helhet som lever kvar än idag som en av de mest betydelsefulla verken inom den finska och karelska litteraturen.

Kalevala är inte bara en bok, det är en symbol för Finlands kulturella arv och en påminnelse om det rika skattkammaret av myter och legender som format det finska folket genom århundradena. Med sitt episka omfång och djupgående teman fortsätter Kalevala att fascinera och inspirera läsare världen över med sin tidlösa berättelse om kampen mellan ljus och mörker, mellan gott och ont, och om hjältar som övervinner alla odds för att försvara sitt folk och sin kultur.

Innan världens födelse fanns bara ljus, vatten och luft. Högt ovanför den eviga oceanen svävade ett enormt palats, med väggar av dimma och tak av regnbågar. Palatsets härskare var Ukko, överguden. Ukko, hade en dotter, Lounnotar, Skapelsens och Naturens dotter. Hon var olycklig i det ödsliga palatset. Men, en dag förändrades allt. Luonnotar föll ner från himlen, ner i havet. Hon bar nu på ett barn. När hon, efter att ha simmat i havet i sjuhundra år, såg en knipa flyga högt ovanför lyfte hon sitt knä ur havet. Knipan landade på knät och lade sex guldägg och ett vindägg. Dessa ägg splittrades och bildade sol och måne, land och himmel, stjärnor och stormar. Världen var skapad. Nu födde Luonnotar sitt barn. Barnet, som kämpade sig ut ur hennes sköte, var en gammal, vis, vitskäggig man. Han var Väinämöinen, urtidssiaren, skalden som var solens årsbarn, och det var hans uppgift att fullborda hans moders skapelse.

Så börjar Kalevala. Från släktled till släktled har det finska folkeposet Kalevala levt i muntlig tradition. Ingen vet hur gammalt det är - de äldsta sångerna tycks gå tillbaka till de isländska sagornas tid - kanske ännu längre.

Fjärrkarelens människor läste inga böcker. Under långa mörka vinterkvällar sjöngs de gamla sångerna till ackompanjemang av den femsträngade kantelen. Först på 1800-talet nedtecknades Kalevala av läkaren och språkprofessorn Elias Lönnrot. Lönnrots Kalevala utkom för första gången 1835, det år som därför brukar räknas som den finskspråkiga litteraturens födelseår.

I svensk tolkning av Björn Collinder