Ingemar Friberg

---

Puls

I sin populära betydelse är mystik inte sällan något som förknippas med självförsjunkenhet i någon form. Mystiken tänks ge tillgång till en inre oas bortom eller hitom den moderna världens stress och larm. Men i Göran Sonnevis författarskap är alla mänskliga verksamheter; vardagsbestyr, politik, familj, sexualitet, språk, konst, ekonomi och arbete, förbundna med mystik och i betydelse av relation. Det rör sig om en mystik som är djupt social. Hans dikter vill få oss att förstå att också det som i förstone verkar vara något yttre, och pågår omkring oss, har ett band till ett gemensamt inre: alltid och överallt. Det löper en relation genom all tillvaro och den söker oss. Men lika stark som relationen är i denna poesi, lika stor är medvetenheten om söndringens sociala mekanismer. Även om vi lever ett gemensamt inre liv förmår vi sällan se det: banden med medmänniskan och skapelsen är alltför ofta osynliga. Då detta senare är fallet verkar andras liv pågå i en annan, mer abstrakt, värld än vår egen. Den sociala verkligheten stramas åt och krymper. Tilltro byts i misstro. Gränser och hierarkier etableras. Vi delar upp oss i vi och dom andra. Medlidande och förståelse omfattar till slut bara de närmaste. Den judiska tradition inom mystiken som går under namnet »kabbala « har haft en stor betydelse för Sonnevi, ända sedan hans första dikter. Den här studien följer detta inflytande dels via den judiske filosofen Martin Bubers jag-du-filosofi och dels via kabbalister som Isaak Luria och Abraham Abulafia. I mittpunkten av Bubers tänkande och kabbalan finns en medvetenhet om att det är relationen och de sociala banden som ger livet dess betydelse. Relationen löper, menar man, obruten genom oss, från människa till människa och från människa till natur. Bandet kan förloras men också återfås genom en kontakt med vad man kallar »duet«. Hos Buber, i kabbalan och i Sonnevis dikter, har denna växling mellan kontaktlöshet och »du« prägel av en puls: tillvaron växlar mellan frånvaro och närvaro, död och liv, fruktan och nåd. Den poesi som studeras i denna bok försöker omfatta denna dubbelhet och likväl blottlägga den underliggande relationen det inre bandets beständighet.