Ulrika Knutsdotter

---

Det sitter en elefant på min rygg

En varm och vacker sommardag dör min pappa i cancer. Två dagar senare står jag vid spisen och lagar mat åt familjen. Min kropp är så tung att det känns som jag har näsan långt ner i grytorna. Då viskar en röst i mitt inre att det sitter en elefant på min rygg - och jag förstår varför det blivit så tungt att andas. Elefanten stannar kvar hos mig i flera månader och hjälper mig att hantera sorgen genom att förklara den på sitt sätt. Sitt alldeles kloka elefantsätt.

Första texten i boken: ”Vill du vara snäll och kliva av?”, kvider jag. ”Det kan jag inte”, säger elefanten bestämt. ”Jag kommer sitta här ett tag, så du kan lika bra vänja dig.” Mina ögon fylls utav tårar och medan tårarna rullar nedför mina kinder säger jag: ”Men det var inte dig jag bad om”. ”Nej”, säger elefanten, ”Jag vet vad du bad om. Du bad om ett andrum åt din pappa. Du bad om att han skulle bli fri från all sjukdom och smärta, och det är han nu. Han har fått sitt andrum. Han har det bra där han är”. Elefanten sveper med sin snabel över min kind och torkar bort mina tårar. ”Men jag då?”, krystar jag fram. ”När kommer mitt andrum?” Elefanten tittar på mig med sina gamla, visa ögon och säger: ”Ditt andrum, min vän, kommer att dröja. Du behöver ta dig igenom något först, och detta något heter sorg. I sorgen vilar det många känslor, såsom saknad, ensamhet och ilska, men även tacksamhet, kärlek och acceptans. Och på sorgens väg har du precis börjat vandra. Så jag tänker sitta här på din rygg. Jag tänker se till att du inte springer iväg. Jag tänker se till att du tar dig igenom. Du kan inte fly.”