Owe Wikström 

---

Ikonen i fickan

I "IKONEN I fickan : Om yttre och inre resor" av Owe Wikström utforskas vårt behov av resor genom en samling essäer som berör både yttre och inre dimensioner av resandet. Författaren ställer centrala frågor som varför vi reser, vad vi söker och vad vi lämnar bakom oss. Med en grund i psykologiska och sociologiska insikter, fokuserar han på den filosofiska aspekten av resandet, där det mest avgörande svaret är att vi alltid bär med oss oss själva.

Wikström tar oss med på sin egen resa, där han besöker platser som Kanarieöarna, Rom, Paris och Venedig. Varje destination blir en del av en större berättelse om både yttre äventyr och inre reflektioner. Ikonen fungerar som en symbol för det ständiga resesällskapet, vilket ger läsaren en djupare förståelse för de olika aspekterna av att resa.

Den inre resan, som många idag längtar efter, utforskar andlighetens dimensioner. Författaren presenterar en rad historiska tänkare och inre resenärer, såsom Cicero, Seneca, Proust och Dostojevskij. Dessa röster bidrar till en diskussion om mystikens betydelse och vårt behov av det heliga i våra liv.

Boken skildrar tre centrala stationer i livsresan: behovet av att stanna upp för självreflektion, sökandet efter skönhetens tröst samt mötet med andligheten. Ikonens blick erbjuder en konkret men samtidigt andlig insikt om resandets yttersta mål - att nå insikt om sig själv och världen.

Owe Wikström är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet och har skrivit flera böcker inom filosofi, religion och litteratur. "Ikonen i fickan" är ett betydelsefullt verk som bjuder in läsaren till djupare tankar kring resande och existens.

Ikonen i fickan är en samling essäer som diskuterar vårt behov av resor.

Inledningsvis tar författaren upp den yttre resan Varför reser vi? Vad reser vi till och vad reser vi ifrån? Vi får ta del av både psykologiska och sociologiska rön kring resandet, men tonvikten ligger vid den filosofiska frågeställning som kanske egentligen bara kan ha ett definitivt svar: det vi aldrig kan resa ifrån är oss själva.

Vi får följa med på författarens egen färd. Han gör nedslag som turist på Kanarieöarna, befinner sig i eftertankens och vänskapen Rom, möter skönhetens Paris och avslutar sin färd i reflektionens Venedig. Det blir både en yttre och en inre resa, med ikonens blick som ständigt resesällskap och följeslagare.

Den inre resan är den andliga strävan som alltfler människor i dag känner en så stor längtan efter. Detta behov har funnits lika länge som mänskligheten och författaren låter oss möta en rad olika tänkare och inre resenärer från många olika tidsepoker: Cicero, Seneca, Proust och Dostojevskij för att nämna några. Den inre resans slutstation bjuder också på en diskussion kring mystikens väsen och vårt behov av det heliga.

Det är en livsresa i tre stationer som skildras behovet av att stanna upp och göra en positionsbestämning, behovet av att söka tröst i skönheten samt mötet med andligheten i ikonens blick. Ikonen ger med sin på en gång högst konkreta blick och samtidigt andliga inre seende en gestaltning av alla resors yttersta mål insikt.